Aftonbladet – 1 november 1847, sida 2

ta tilllålle i Kalmar; ty utom att middagefi bivistades af öfver 70 personer, som i Kalmar ej är litet, och bland hvilka sågos nästan alla i staden befintliga män af lärofacket, således de i tillfällets fråga bäst hemmastadde, äfvensom de notablaste bland öfriga klasser, förmäler dessutom Calmarposten, att saken väckt den allmänna sympathi, att flere af landtboerne önskat deltaga i middagen och till och med velat uppträda som talare, samt yttrat sitt missnöje öfver inbjudningens inskränkning till blott stadeny. Vi anföra nu utdrag ur talen, som hölles vid de proponerade skålarne. Rektor Dahm: Mine herrar! För snart 300 år sedan yttrade Laurentius Petri i Sveriges första skollag, att om någor, som låter sig myckit tyckja, säga ville, att skolan är en slätt och ringa ting, honom svaras: att man sådant icke må förakta, efter ingen till det som högre är, utan genom dessa ringa stycker komma kan). Och änskönt konungarne och kyrkan behjertat denna sanning och skyddat dessa ringa ting, så måste man dock erkänna, att skolan länge ej innehade den höga plats i samhället, som hon förtjenar, Konungarne och kyrkan skyddade henne i allmänhet såsom en fabrik för embetsmän; endast få högsinnade män värderade bildningen för dess egen skull. Det är först i vår tid man mera allmänt börjat erkänna bildningens rätt att förädla hvarje menniska och hvarje menniskas skyldighet att låta sig förädlas. Det är först vår tid, som erkänt bildningen vara en nationalangelägenhet. Det är derför jag i dag, uppmanad af detta sällskap, vänder mig till eder, j herrar och män, som vid instundande riksmöte skolen vara landets laglige ombud, bedjande att vördsamligen få framställa läroverkens reform såsom ett föremål för edert innerligaste behjertande. Skolan har hittills varit ett vid kyrkomuren planteradt träd, i spalier fastbundet och kiämdt, som i sin dunkla vrå fört ett tvinande lif. Kyrkans tjenare hafva merendels vårdat det, och många ädle ibland dem så, att skolan är dem på det högsta förbunden; men ännu flera hafva ansett skoltjensten blott såsom ett behändigt sätt, att göra sig förtjente af — kyrkans synnerliga omvårdnad. Deraf har kommit, att när vårdaren blifvit van vid arbetet, när han börjat samla erfarenhet och blifva skicklig i sitt kall — då har kyrkan vanligen tagit honom. Men trädet har ännu mycken lifskraft — må det blott få bättre jordmån, må det få njuta af solens ljus, må offentlighetens vind få spela i dess grenar, må det slippa att vara ett bihang, må det få vara något helt för sig! Bort med spalierbanden, bort med de konstlade stöden! Skolan står nog ändå och utvecklar sig vida friare dem förutan. Må skolan få skilja sig ifrån kyrkan, alltifrån öfversta kronan ned till dess rot. Icke så till förståendes, som skulle vi önska en skola utan religion — långt derifrån. Men vi vilja skilja de gamla vännerna åt, just derföre, att vi önske mera kristligt lif både i kyrka och skola. Föreningen förlamar nu bådas verksamhet. De saker, hvilkas skiljsmessa förnuftet och erfarenheten bjuder, skola menniskor icke förena. Skolan behöfver en centralstyrelse, ty hon har nu ingen, som har tid att egna henne sin omsorg. Hon behöfver styras af allmänheten, hon behöfver styras af elevernas fäder, ty det är af högsta vigt, att samma slags kännedom om skolan, som en uppmärksam far får, äfven finnes i skolstyrelsen. Skolan vill af sina nu skiljda delar bilda en enda helgjuten kropp, för att vinna styrka och enhet i sina rörelser., Bort derföre med alla de brokiga namnen på skolor, de äro visserligen ej annat än blotta namn och ord; men det gifves namn och ord, som göra mera ondt, än man anar — ty det drifves afgudadyrkan med dem. Skolan behöfver skicklige och verkligt bildade lärare, men ingen danas enkom dertill. Skickligheten att uppfostra anses komma af sig sjelf eller genom förordnandet. Den kommer dock endast småningom under arbetet — men den köpes för dyrt, då den mödosamt alstras under ånger öfver misstag. Det larfvas derföre bildningsanstalter för lärare. Skolan behöfver fri ansökningsrätt för sina män öfver hela riket. Hvarje stiftsskola rekruterar sig nu med högst få undantag sjelf. De fel och ovanor, som i en skola blifvit inrotade, fortplantas derföre från generation till generation: ingen ser dem, ty vanans starrhinna betäcker allas ögon. Ingen croisering får ega rum, ingen fremmande arbetare får insläppas, den möjligen skämda luften och andan får icke ombytas. Må Sverige derföre äfven i detta fail blifva ett, och oskiftadt! Talaren tillade sedan åtskilligt ganska tänkvärdt om förbättrandet af skolelärarnes vilkor, samt om skolmethoderna; hvarefter han slutligen föreslog en skål för ortens här hnärvarande riksdagsmän, och för framgång åt deras bemödanden att bringa läroverksfrågan till ett för fäderneslandet lyckligt afgörande. : (Forts. följer.)