Aftonbladet – 1 november 1847, sida 2

rymmet nekar er att omgilva mig här inne. Ert gemensamma väl har alltid legat mig om bjertat, och att j både insett och erkännen det derom vittnar eder rörelse i denna stund... Jag orkar ej tala flera ord... Gud välsigne eder all2?, mina barn, och gifve att min död ej må bringa eder annan olycka än en öfvergående sorg och saknad efter er gamle husbonde, hvars böner för er ej sluta med hans lif ... När Elisabeth ändteligen fick tillsluta dörrarne efter de afträdande, hade ett nytt krampanfall börjat infinna sig. Plågornma tilltogo med fördubblad styrka, men den gamle kämpade i döden med samma mod, som utmärkt honom under mannakraftens dagar, och Elisabeth läste ej annat uttryck än innerlig kärlek i de på henne fistade brustna blickarna. Jag behöfver hvilan, älskade dotter ... stammade han med långa uppehåll — poch äfven du som så länge nekat dig den för att omhulda och vårda den gamle sjuklingen... Din själär starkare än kroppen... ty du förtröstar på Gud... men skulle du beböfva menniskoråd och bjelp, så vänd dig till Hjelmerona... jag känner ingen ädlare... helsa Albrecht att jag förlåter allt det framfarna om han hädanefter öfverger lastens bana... eljest skall han ur sjeliva grafven följas af min förbannelse ... Den arma Elisabeth nedsjönk i oändlig smärta bredvid sängen och med yttersta ansträngning lade den döende sin hand på hennes hufvud. Läpparne syntes ännu tala, men på ett språk, hvars ljud blott förnams ofvan skyarna. Elisabeth... hos Gudp... välsign)... var det enda som likt en andehviskning susade förbi hennes öron, och den tunga handen halkade stelnad: och kall ned öfver hennes panna. En isande köld genomfor härvid hennes egna ådror ... hon försökte att resa sig, men hufvudet föll tillbaka mot sängkarmen, och med stannade pulsar låg hon sjelf till utseendet ett lik, bred