Aftonbladet – 1 november 1847, sida 2

vid den faderlige vännens... hur länge det visste hon ej, men väcktes ur sin vanmakt af Albrechts, röst som med ömhet uttalade hennes namn. Hon uppslog ögonen och såg honom med oro och smärta i de förstörda men ännu alltid vackra anletsåragen stå lutad öfver den säpg, på hvilken hon hvilade. Lofvad vare då Gud att du åtminstone lefver,, utbrast han och kysste henne på pannan. Lemna oss nu en stund allena, min goda doktor; ni känner vägen till bibliotheket, der jag inom kort skall uppsöka er. Ack, jag fruktade, fortfor han sedermera till Elisabeth, ait genom mitt oförlåtliga dröjsmål hafva vållat bidas er död, men jag trodde ej det var så farligt då jag lemnade er. Har du ingen helsning att gifva mig — eller säg? har han kanske förbannat den eländige, som bedragit hans bopp cech förbittrat hans lif — som gjort dig så olycklig och — Du behöfver icke plåga dig med denna fruktan, afbröt Elisabeth, och ser han dig nu, säkert är det med glädje och välbehag, ty jag läser i dina blickar och ord att bättre och ädlare känslor åter gry i ditt bjerta. O, att de blefve varaktigare — att du åter och för alltid tillhörde bedern och din maka, hvars hjerta du ännu aldrig funnit slutet. Ack, Albrecht! denna svaga förhoppning inger mig ny styrka både till kropp och själ. Vill du stödja mig — vi skola gå fram till honom, som slumrar der borta, och som vi båda ega så stora skäl att begråta. Tysta och upprörda nalkades de den dödes liger. De infallna, af plågan kort förut lindrigt vanställda anletsdragen hade nu återtagit sin vanliga, fridfulla prägel, och håret flöt som en krans af silfver kring den höga, fårade pannan. Låt oss knäböja här, hviskade Elisabeth, kanske hör han oss, och ber Gud styrka alla goda uppsåt!, (Forts.)4 ÅL