Aftonbladet – 28 oktober 1847, sida 2

agenhet och humanitet peller att han skrifvit på tt trottsigt, nästan hånfullt, plumpt och barbariskt ätt, derom är jag innerligt och lifligt öfvertygad. Begge de stridande kämpa med lågande ifver för n helig sak, och äro icke särdeles nogräknade om orden. Med äfven den djupaste vördnad och personliga tacksamhetsförbindelser till hr erkebiskopen, måste jag dock här låta saken tala. Då hr erkebiskopen fäller en så afgörande förkastelsedom öfver nya skolan, att han säger lärjungen derifå läsa, om han så tycker, fråga läraren, om han det vill, och efter skolan slå dank om han ej vet bättre, eller lå om henne sägs, att hon väl sent omsider afsänler ett par praktexemplar, för studentexamen årligen, utan att lemna underrättelse om de öfriga hunirades öde, som tilläfventyrs tyckas misstänkas vara patt makuleras eller läggas å sido för det lilla prået med några få, eller då det talas om den illa underrättade svenska nye pedagogikens påfvedömep, så frågas om ej en lärare vid N. E. S. med skäl kan känna en djup förtrytelse. Läraren står visserligen på en underordnad plats, men bans nedlagda möda och efter bästa förmåga och samvete utförda verk får icke i ett riksstånd stämplas såsom nära nog ett öppet bedrägeri emot staten. Beträffande valet af uttryck skulle jag för sakens skull högeligen önskat, att ej mindre hr mag. Siljeström än ock hr erkebiskopen varit mera nogräknad, än nu varit fallet. Hvad recensentens omdöme om hr 8. beträffar, förråder det antingen bristande obekantskap med betydelsen af de ord han begagnar eller ock en stor kärlekslöshet i bedömandet af en medbroder.