Aftonbladet – 28 oktober 1847, sida 2

teringar. Oxlar, syrener och silfverpoplar hade efterhand intagit aloch videbuskarnes plats, cch det täcka näset, tör hvarje dag utvecklande nya behag, log redan i d.t varma solskenet, som en ung skönhet, i käcslen af sin blifvande makt, ler emot framtiden. Vatinet, som skiljde de tvenne små landttungorna från hvarandra, kallades Svartviken, för den djupa skugga,som från södre, eller Lyckans, sida, föll deröfver, och hvilken lät Fåfängan framstå i desto bjertare Jjus. Här, under förevändning att framdceles förena de båda näsen genom en brygga, lit majoren uppföra några stenkistor, men deras egentliga ändamål blef för alla en kemligbet, tills ex morgon — det var Elisabeths !ödelsedag — hennes kammarjungfru, vid det hon undansköt gardinen, utropade, i en ton af den högsta öfverraskning: fröken, fröken! kom och sel du nådiga himmel eit sådant underverk! Elisabeth skyndade Mill fönstret — såg ut — gnuggade ögonen — och synen blef likafullt densamma. På Svartvikens af morgonsolen starkt belysta spegel sam en luftig, fin och bländande kiosk, öfverströdd, så tyckte hon, af tusende gnistor, hvilka sprungo ut från dess alla kulor, spetsar och klockor, och hvars långa vimplar, i färger som bon alskade, sakta lyftades af en latt vind. Var det väl den, som under nattens hägn på sina vingar ditfört det underbara? Var det en hägring? var det n verklighet? Så var hon frestad att till en törjan fråga sig sjelf, men alla tvilvel upplöstes snert i en enda tanke: Albrecht, suckade hon, under det tårar fyllde hennes ögon; hvarför slösa så mycken kärlek på den, som icke kan — belöra dig? Upprörd, tacksam och beklämd i sitt bjerta, gick hon ned i frukostrummet, der hon endast möttes af underrättelsen, att herrskapet väntade henne i Lycken, och på vågen dit hade hon ej vandrat minga steg, förrän hon träffade Albrecht. Välkommen, min