Aftonbladet – 28 oktober 1847, sida 2

— Vi meddela i dag sutet på hr mag. Lundbergsons skrift, rörande konstituerade tjenstemäns rätt m. m., hvaraf början inflöt i gårdagsnumret. Derjemte bifoga vi för vår egen del några slutanmärkningar. Hr prof. P. yrkar, att jag måtte taga kännedom om mag. Siljeströms opus, innan jag vidare yttrade mig i frågan, och tillägger betydelsefullt en ny fråga, den nemligen, om min ignorance af saken bör så tolkas, att jag väl inom mig ogillar men ej offentligen vill uttala detta ogillande af en kamrat? Om jag af hr prof. P. anser mig ega rätt att fordra, hvad hr prof. sjelf af hvarje man af heder obetingadt fordrar — att tros på sina ord, då äfven han säger sig vara okunnig om corpus delicti, må hr prof. icke förtänka mig det. Ju högre hvars och ens ställning är inom intelligensens och moralens område, ju större är ock ansvaret för åsidosatta pligter, — icke så? Grannlagenhetens piigt är ju ock en pligt Just för att icke sammanblanda tvenne frågor, som med hvarandra icke hade den ringaste gemenskap, underlät jag att taga kännedom af ifrågavarande ordtvist. Stwidsfrågan för mig gällde den princip, som uttalades i recensentens ord om direktionens rätt att inblanda sig i mag. Siljeströms skriftställeri. Denna fråga innebar en af de vigtigaste rättsprinciper, ty naturligtvis går det ej an att behandla mag. S. mer än någon annan rättsvidrigt och principlöst. Hvad angick svaret på rec. omdöme öfver hr Siljeström, visste jag alltför väl, att detta icke komme att uteblifva, så snart hen blott återkomme till fäderneslandet. Af kamratskapet var jag destomindre förhindrad att yttra mig, enär hr Siljeström redan före sin afresa tillkännagifvit sin afgång från skolan. Jag nämner detta, på det att icke nya dikter om direktionens åtgärder måtte utspridas. — Då jag imedlertid nu blifvit offentligen uppmanad att yttra mig i den frågan, buruvida hr Siljeströms skrifsätt är så beskaffadt, att det skäligen kunnat gifva anledning till recensentens omdöme, vill jag äfven oförtäckt göra det. Postoch Inr. Tidningar afgaf icke längesedan å enahanda anmärkning af Tidens redaktion emot en förf:s skrifsält, ett svar, som var helt kort, men fullt af sanning. Svaret var af ungefärligen detta innebåll: det är ett misstag att kalla skärpa i stil för råhet; uti de mest valda och finslipade uttryck, kan den största råhet gömma sig Att herr erkebiskopen icke på något sätt delar deras lumpna åsigter, som af hr mag. Siljeströms ord göra en så ryslig affär, att de förklara honom hafva vått tillväga på ett sätt, som röjer frånvaro af bildning, aktning, grannTr ANNAT ASTA Ls SÄ DR Rb A TJ RT VT RN a RÅ 2 RAR SARGEN Fpte nrrR