hg De 0 STEN. BEFISL CET AU -FYCKA SINA BNGAN, äfven om de strida mot erkebiskopens, direktionens eller annan auktoritets mening; med hänseende åter till stilens beskaffenhet eller tankens form, ser det ut, som skulle creti och pleti af myndigheter och förmän ega att befalla. Vid närmare eftersinnande tyckes likväl äfven tankefribeten vara farlig. Det heter nemligen: om en lärare i nya Elementarskolan sökte diskreditera skolan, påstode att undervisningen der vore ofullkomlig eller ytlig, disciplinen vanvårdad eller dylikt, månne ej styrelsen i slikt fall vore fullt befogad att återbegära sitt konstitutorialb? Ehuru läraren, i följd deraf att han sjelf handlägger undervisning-n, helt naturligt måste ega en vida klarare insigt i undervisningens väsende, än direkticnen, äfven med bästa vilja i verlden, någonsin kan få, skall ban icke ens våga yttra sig, huruvida undervisningssättet är misstyckadt eller tukten för slapp, utan att böra återlemna sitt konstitutorial, såsom den der diskrediterat skolan. Hvarje dag tillströmma lärare från alla kanter, för att taga kännedom om skolan. Erfarna män framlägga oförtäckt sina tvifvel t. ex. om möjligheten att på lämpligt sätt sköta ett eller annat ämne, enligt detta system och med denna tidsfördelning, — en fråga som, i förbigående sagdt, nästan af hvarje lärare blifvit framställd. Om jag nu inom mig bure den öfvertygelsen, att genom felaktiga åtgärder i anordningen väsentliga brister förefunnes, om jag gång efter annan i direktionen framlagt dem, utan att för mina åsigter vinna afseende, bör det verkligen icke vara läraren tillåtet, att vare sig enskilt eller offentligen, muntligen eller skriftligen, yttra sig deröfver. Här är ju icke derför sagdt, att läraren nödvändigt har rätt; han kan ju helt och hållet misstaga sig; men hans rätt till fi diskussion öfver dessa ämnen måtte vara obestridlig. Eller ålägger honom hans kall att nödvändigt besjunga förtröffligheten och oöfverträffligheten af det närvarande befi.tliga. Blind lydnad. och medvetet bedrägeri vore således rätta kännetecknet på hans nit och trohet. Med seende ögon skall han ej se, och med hörande öron får han ej höra. Mig synes, som skulle det vara en särdeles orättfärdig styrelse, som af mig begärde, att jag emot sanningen skulle tillhöra den. Au kämpa emot styrelsens åsigter, hvar gång jag tror ett felaktigt beslut vara å bane, och att redligt verkställa beslutet, sedan det en gång är fattadt, i enlighet eller i strid med mina åsigter, anser jag för min pligt. Men att i det offentliga afstå från tankefrihet och yttranderätt, derför att direktionen tänker helt annorlunda än jag, har alårig fallit mig in. En direktion, som står på sanningers grund och botten — och någon annan direktion torde ej böra få finnas — begär intet bättre än sanpingen. I annat fall skulle ju ock i en af fäderneslandets heligaste angelägenheter ett mångårigt bedrägligt spel emellan direktionen med der avtokratiska makten och den med ögontjenst och bröd belåtne läraren kunna komma att gifva utslaget. Men för att icke hålla oss blott inom skolans gebit, låtom oss se ett nytt exempel af konstituerad tjenstemans behandling, på sätt som är föreslaget. Vi hafva icke länge sedan sett ett försök i den mest okristliga syftning, som i ett samhälle var tänkbart. Frågan gällde neml., att man — naturligtvis för sedernas renhet och förädling! — fann nyttigt och godt att gifva en del af dem, för nvilkas kristliga uppfostran och omvårdnad staten iklädt sig ansvaret, till ett lystmäte åt liderlighet och djurisk brånad. Man ville helt enkelt inrätta offentliga otuktshus och såmedelst hånfullt trampa Guds bud under fötterna, genom att hallstämpla en last såsom nödvändig. Med äkta frihetssinne ville man, efter andra länders exempel, plantera ett BohonUpas-träd midt i hufvudstaden, för att låta kristendomen, eller hellre den s. k. civilisationen, lifnära sig deraf. ÅAntagom nu, att en tillförordnad tjersteman i öfverståtbållareembetet uppträdt offentligen emot de maktegandes försök. Naturligtvis var han ovärdig sitt bröd såsom konstituerad; ty ban predikade ju uppenbarligen uppror, om ej emot Konung och Ständer, dock emot öfverståthållare och polis? Han diskrediterade tydligen en hög auktoritet. Han var olämplig för de nya idternas genomdrifvande. Han kunde lätt förefalla någon barbarisk och plump. Antingen skall nu tjenstemannen få skyddas af lagen eller få vräkes af godtycket? Får ej hars åtgärd såsom skriftställare, lika visst som hans förmans, endast efter tryckfrilvtsag pröfvas och dömas? Blefve prest, skollärare och tillförordnade civila och militära embetsoch tjenstemän m. fl. genom ett bredvid tryckfrihetslagen insatt egenmäktigt förmynderskap förhindrade från tryckfrihetens tillgodonjutande, hvad bade man väl dermed vunnit? Sanningen af hvarje sakförbållande skulle naturligtvis i samma mån tillstängas från ljuset och rättfärdigbetens inträdesrätt i statsskicket uppsåtligt förhindras, som det blefve görligt att inom de särskilta verksamhetsområdena nedtysta hvar och en, som vore i besittning af sakkännedomen och ifradeför rättfärdigheten. Man kunde då opåtaldt behandla rätt och sanning såsom en månghöfdad orm, hvars ena och andra och tredje och ända till sista hufvud borde afskäras, för att tå god ordning, enligt begreppet om sin avtokratiska makt. Träldomsbelätet skulle då under otaliga former, med minst 24 fasces framför sig i hvarje form, diktatoriskt bjuda och befalla öfver andekraftex,och småsinnet skulle hvarje stund på dagen få ett ypperligt tillfälle att qväsa all frisinnighet. I hvarje land. finnes alltid någonstädes en god jordmån för Siberiska framtidsplantor; böjelse för despotism frodas alldeles förträffligt bredvid trälsinnet. Hr prof. antager såsom gifvet, att de särskilta auktoriteterna skulle, hvarje efter -sin art, hafva legal makt och myndighet att näpsa den under dem lydande tjenstemannen i och för hans skriftställareverksamhet, äfven der han undgår juryns dom, och frågar, om jag ej hört, att en lärare i Nya Elem.-skolan måst begära afsked för en utgifven skandalös skrift. Till bevis för sin sats har hr prof. icke framdragit ew enda skäl eller faktum, som ådagalägger, att vare sig den ena eller andra myndigheten här ens skuggan af en så beskeffad makt, som berättigar till något sådent, hvarom här är fråga. Beträffande åter ryktet om en lärares förafskedande för en skandalös skrift, har jag aldrig hört ett ord derom af trovärdigt folk och måste betvifla sanningen deraf, så länge jag i mina hrr direktörer får vörda upplysta och samvetsgranna män. För en misslyckad roman vräker man ej en lärare, som har sådana förtjenster om skolan som den ifrågavarande. : Och för så vidt skolans protokoller få anses ega något slags vitsord bredvid lösa rykten, har f. d. rektor Almqvist, som förmodligen åsyftas, icke på dylikt sätt blifvit betackad för sin mångåriga redliga strid och möda för skolans sak. 250 (Slutet följer.) — t BROTT OCH FATTIGDOM ). C AF Å. LINDEBERG: Sedan vi här gjort oss någorlunda bekant: med stattinrättningarnas och de bättre klassernas ålgöranden för att befordra och snart s-gdt systematiskt utbilda fattigdomen, ör det tid ati efterse hvad frukter dessa bemödanden burit, hum man liynbata alt.:af da fattiga ckana hroötige