Aftonbladet – 26 oktober 1847, sida 3

Hal (Insändt.) Ännu ett erd om det bekanta Regeringsbeslutet emellan friherre Raab och kronofogden i Tjust. Så ikna Ur juridisk synpunkt bjuder man väl förgäfves till att försvaga detta beslut, emedan det är och alltid förblifver oförenligt med den lag, hvarpå det skulle stödja sig. Dagligt Allehanda har kallat det advokatoriskt och i detta enda ord uttalat en dom, som är den hårdaste man kan fälla öfver ovälden hos dem, som gifvit beslutet. Huruvida den ytterligare advokaten, som influtit i Aftonbladet för den 23 Oktober, funnits tillfredsställande för någon mer, än bladets egen Redaktion, tar jag mig den friheten betvifla. Man räknar alltför mycket på allmänhetens öfverseende, om man inbillar sig, att den afspisas med bara munväder; och annat innehåller den sistnämnda advokaturen alldeles icke, för någon, som det ringaste förstår att bedöma sakens juridiska sida. En gammal Philaletes i Aftonbladet för den 48 Oktober har yttrat sig i denna sak, icke som juridisk granskare af beslutet, utan som en röst ur folket, manad af kärlek till rätt och sanning att tala frihetens språk i en sak af största vigt för vårt samhällsskick. Han har varmt, men allvarsamt klandrat den tendens till inskränkning i urgammal svenskmannarätt, som han trott sig märka i beslutet; och jag är öfvertygad derom, att det folk, som har nog vett och frihetssinne för att förstå denna röst, ej skall jäfva det målsmanskap, den nu tagit sig. . Också har jag ej sett minsta skymt till vederläggning af de betraktelser, Philaletes framställt öfver saken, ur politisk synpunkt; men jag har med harm funnit, att man velat tysta honom genom någonting, som påminner om de beryktade stampningarne i vissa representationshus — derigenom nemligen, att man skrikit ut honom såsom ej värd att höras, i anseende till den grofva okunnighet i grundlagarne, som han skulle hafva förrådt gonom sin tro, att det ifrågavarande beslutet kunde återkallas. — Var då denna tro så kättersk, så himmelsskriande? Eller finns det ingen möjlighet att tillinteigöra den skadliga verkan, beslutet, om det finge tjena till efterdöme för andra lika beskaffade mål, obestridligen skulle medföra? Af allt hvad Philaletes sagt, bör hvar -klok menniska begripa, det hans mening alldeles icke varit, att något nytt beslut skulle fattas i den afgjorda enskilda saken emellan frih. Raab och den öfverklagade kronofogden. Om den ena eller den andra af dessa två individer fått rätt i den personliga striden dem emellan, måste antagas-hafva varit för Philaletes, som. ej röjt förkärlek för någondera, fullkomligen likgiltigt. Det är beslutets af honom uppfattade betydelse, såsom uttryck af Regeringens maxim, och såsom, i följd deraf, ett för svenska friheten högst vådligt prejudikat i sjelfva principfrågan, som framkallat hans yttrande — och detta hänseende är det visst icke omöjligt, att beslutet skulle kunna så undanrödjas, att all menlig verkan deraf för framtiden förfölle. I alla länder måste; fast under olika former, finnas någonting, som motsvarar hvad man i Frankrike kallar (assation dans VWinteråt de la (oi, d. Vv. s. Kassation (upphäfvande) af ett lagstridigt beslut, -utan allt inflytande på det genom beslutet afgjorda rättsförhållandet parterne emellan, och utan allt annat ändamål, än bevarandet af folkets allmänna rätt (lagens eget intresse), som fordrar, att den i beslutet antagna oriktiga princip ej må vinna häfd i lagskipningen. Hvad som hos oss skulle, i förevarande fall, hafva samma natur och syfte, som en dylik kassation, vore en regeringsåtgärd under någon af dessa former: 4) att Konungen utfärdade en sådan förklaring öfver 1816 års kungörelse, att den -ej mer kunde, såsom nu skett, emot dess rätta förstånd tillämpas; eller. 2) att alla landshöfdingar genom ett Kongl. bref antyddes att noggrannt efterlefva kungörelsen och ej tillåta sig sjelfva eller andra några afvikelser från dess bokstafliga innehåll; eller 3) att 4846 års kungörelse rent af återkallades och en ny utgåfves, med enkla och klara bestämmelser, så att den ej kunde misstydas. Enär det nu ovedersägligen ligger i Konungens grundlagsenliga makt att, under någon af de uppgifna formerna, tillintetgöra det klandrade beslutets farliga betydelse i principfrågan, synes Philaletes ej ha; såsom man sett påstås, blottaty någon högst oförklarlig obekantskap med grundlagarnap, då han trött, att beslutet (i Jenna fråga, den enda, som intresserade honom) kunde återkalas. En sådan återkallelse torde dock vara mindre nödig nu, då Konungen troligen kommer att vid snart blifvande riksdag göra samma proposition, som den vid sista riksdagen, om den föreslagna nya strafflagens antagande; ty uti denna lag lyder 44 Kap. 46 sålunda: Ej vare menighet å landet eller i stad förment, att sammankomma till öfverläggning om mål eller ärende, som menigheten rörer; ej heller må sådan sammankomst af offentlig myndighet upplösas, så framt dervid ej företages något, som emot lag stridande är eller eljest allmän ordning störer. Om tid och ställe för sammankomsten, der den ej redan genom lag eller serskildt stadgande bestämd är, skall dock anmälan göras hos offentliga myndigheter i orten eller i staden, så långt. förut, att den kan dervid tillstädesvara; om så nödigt anses. Sker sammankomst utan sådan anmälan; straffes den, som sammankomsten föranstaltade, med böter till Femtio Riksdaler. I anledning af den skarpa tillrättavisning, Philaletes fått för sin fromma tro på Konungens makt att återkalla det ifrågavarande beslutet, rinner mig något i hågen, som jag läste i Dagligt Allehanda för ett par år sedan, om ett beslut af-den då tillförordnade Regeringen, rörande (om jag ej missminner mig) medel till en skolbyggnad i Eksjö. Det bärs för mig, som skulle Allehanda-redaktionen den tiden ej funnit upphäfvandet af ett sådant beslut. alldeles så orimligt, som det nu förekommer. Pagligt Allehanda för den 20 Oktober skrubbar obarmhertigt ett slags menniskor, som kallas gamla Philaleter, för det de krupit in i buskarne och ej stått dem djerfvom bi i den publicististiska striden. Det är dock synd att gå så illa åt de gamla. För att döma efter den, som nu tittat fram, ser det ut som de-ej vore just några harar, fast de ej torde ha lust att ställa sig i hvilket led som helst. . De ha kanske dragit sig undan, för att åt de unga kämparne lemna tillräckligt svängrum — eller måhända derföre, att de ej komma ut med de finare strategiska manövrer, som. den nyare politiska strids konsten tilläfventyrs fordrar. l Alskare af rent: spel, i vilja, i dom och i handling. — 25vaommee rr RV LS 23 RTR Tamdchöfa