Aftonbladet – 26 oktober 1847, sida 3

KA TSE TSAIESKENNE höga, svarta spetsgarnering och det lilla näpna pbroscherade, förklädet. En veckad chemisette af tunnt flor, hopfästad med en stor, äkta perla, lemnade öfre delen af den mjellhvita halsen obeläckt, och den knutna spetsmössan kunde blott med möda sammanbhålla det rika, ljusbruna, något skiftande håret, hvars lockar här och der stucko fram och föllo som ett glest guldglänsande nät öfver en yta af alabaster. Genombrutna silkesstrumpor med rtöda kilar betäckte de små, i silfverbroderade svarta sammetstofflor instuckna fölterna, och Albrecht lät med tillfredsställelse sin kännareblick halka öfver hela den täcka cch behagfulla gestalten. Nu, Annette,, sade ban och närmade sig flickan, ger du mig i-ögonblicket dens utlofvade kyssen, eljest... Nå, eljest? upprepade hon sjelfsvåldigt och kastade. hufvudet litet tillbaka, hvad vill väl majoren göra om jag nekar?, Ett utaf tvåp, svarade han och rynkade lindrigt ögonbrynen, kyssa dig ixudå om det faller mig in, eller ock måhända aldrig. se åt dig mer, ty flickor finnas i öfverflöd, och de motsträfviga tål jag ej länge. Säg derföre bestämdt om du vill eiler inte? Hå ja, Gudbevars, nog kan jag ge bort er fattig, kyss, om det just skall ske, sade hon skrattande, jag tyckte bara. .., Det gör föga till saken hvad du tyckte, mir vän, afbröt Albrecht, i det han vände hennt ryggen; och som jag nu, besynnerligt nog, för lorat både lust och.smak, får du gerna behåll: hvad ingen annan än du sjelf satte så högt vär de uppå — kanske kommer det att ångra dig.