Aftonbladet – 26 oktober 1847, sida 2

n skamlig korruption inom de högre klassernal ch förvaltningen, af eftertänkligaste art. Unler allt detta har förblindelsen i afseende på llmänna tänkesättets beskeffenhet gått så långt,! tt i sistlidne Maj månad, då flere deputerade f oppositionen, såsom Odillon Barrot, Duverier de Iauranne, Malleville, Cremieux, Paillet D. fl., starkt angrepo regeringen för dess reakionära system, åberopade inrikes-ministern Dulatel folkets tystnad såsom ett bevis på lanlets likgiltighet för reformen. Sådan var då ministerens öflvertygelse, och nan kan icke betvifla, att konung Ludvig Fi-l: ip delade densamma, hvilket dessutom styrkes f korrespondensartiklar i Engelska tidningar, vari det uppgifves, att konungen vid något illfälle skall yttrat, att bland den mängd menuiskor han ständigt träffade, sällan eller aldrigi vigon talade med honom om representationsrågan, samt att folket således troligen ej brydde ig mycket om densamma. Men huru märkvärdigt bar ban ej nu nylisen blifvit tagen ur denna förvillelse! Några af ;ppositionens chefer, som bättre känna ställninsen, öfverenskommo i sistlidne Augusti månad m en offentlig sammankomst eller reformbanett, för att tillkännagifva en opinionsyttring mot regeringssystemet och för valreformen; ch inom två månader hafva sådana banketter ou hållits på trettiofyra serskilda orter. Den Svenska läsaren känner redan, genom den relogörelse vi meddelat öfver ett par af dessa publika middegar, innehållet af de åsigter och inkesätt, som dervid uppenbarat sig, och sådan har tonen öfverallt varit; det har till och med sått så långt, att man vid de flesta icke druc sit konungens skål, och på några få ställen, der len blifvit proponerad, har det besvarats med en isande köld. Hvilket smärtande intryck måste ej detta nafva gjort på konungen, som förmodligen städse lefvat i den inbillningen, att hans styrelsesystem varit förträffligt, och att ban gjort allt till det bästa, derföre att han icke sparat någon möda att sjelf med sina råd och beslut vilja styra för allt såsom en förmyndare för folket, betraktande detta såsom en omyndig pupill. Och hvilka hafva de väl varit, som deltagit de omnämnda banketterna? Icke en bullersam och orolig massa af hopen, utan sielfva de jörmögnaste, de mest bildade, de utmärktaste af possessionater, industriidkare, domare, advokater och litteratörer hafva utgjort medlemmarne dervid, till ett antel af från 600 till 1,200 på hvarje stäle. Lägger man nu detta tillsammans med den omständigheten, att det stationära partiet icke varit i stånd att tillvägabringa en enda offentlig opinionsyttring af samma natur till förmån för regeringens system och emot den demokratiska tendensen af valreformen; samt att alla de ifrågavarande tillställningarna varit utmärkta af en sådan klokhet och moderation, att de icke ledt till ett enda utbrott af råhet eller något som öfverskridit laglighetens gränser, så måste man medgifva, att Frankrike här gjort ett stort steg framåt, som omöjligen kan blifva utan vidare frukt redan i den närmaste framtiden och vid nästa deputeradeval säkert kommer att medföra de vigtigaste resultater. Det hör äfven till historien om detta nya och märkvärdiga politiska drama, att taga kännelom af det sätt, hvarpå den under regeringens ledning stående tidningen Journal des Dåebats betett sig vid dessa populära manifestationer, emedan det ytterligare visar dels till hvad grad regeringens förvillelse gålt, dels också huru ett slags Nemesis tyckes drifva henne allt längre in på reaktionens bana. Då nemligen den första reformbanketten egde rum, yttrade Journal des Dåebats sin stora fögnad öfver tillställningen af en sådan politisk ssmmankomst, och menade, att flere andra dylika i motsatt syftning snart skvlle ådagalägea, att oppositionens åsigter icke hade något verklist stöd i allmänna tänkesättet. Men när icke ett par veckor hbunno förflyta, innan två, tre,. fyra andra oppositionsbanketter formerades, alla Lka talrikt besökta, alla bivistade af de mest ansedda personer och utur de förmögna och bildade klasserna i hvarje ort, så ändrades hastigt tonen i hoftidningen. Den ena dagen sökte den göra narr af och förlöjliga talarnes yttranden; den andra dagen förespeglade den med grämelse, hurusom dylika opinionsyttringar måste leda till folkmassornas uppretande, till emeuter och uppror, samt slutligen till kartans öfverändakastande, anarki och derpå följande despotism — en hotelse, som man alltid återfinner i de reaktionäras mun, så fort det är fråga om politiska reformer —; den tredje dagen utfor den med häftigaste bitterhet emot de församlade, derföre att de icke druckit konungens skål, 0. s. v. När likväl allt detta icke hjelpt, utan hela Frankrike synes täfla att vilja visa sin sympathi för reformens sak och sluta sig till oppositionenp, samt dymedelst ovederläggligt öfvertyga regeringen om det bedröfliga misstaget att hafva tagit den föregående tystnaden för likgiltighet; hvad gör då konung Ludvig Filip? Jo, han bar låtit jinrikesministern genom ett cirkulär till prefekterna, anbefalla dessa utfärdandet af ett förbud emot upplåtande af några under municipaliteternas disposition stående lokaler till samlingsrum för reformbanketter. Så stå sakerna i detta ögonblick. Det är nu begripligt att ett förbud af sådan art, som det nyssnämnda, dels i anseende till sin syftning, dels ock emedan det öfverskrider regeringens befogenhet, endast tjenar att gjuta olja på elden; det visar i sjelfva verket en obegriplig förblindelse och har också icke haft annan påföljd, än att samlingarna i stället ske uti enskilda lokaler, hvilket ock redan på ett par ställen inträffat. Denna nya illiberalitet, som innebär en tydlig, fastän indirekt bekännelse,