Aftonbladet – 26 oktober 1847, sida 2

Elisabeth hade länge önskadt få tala vid Alorecht i det ämne, hvilket alltid låg henne värmast om hjertat, men under sjukdomen var let omöjligt och ville hon nu försöka att bringa let å bane, så förstod han alltjemt att skickigt undvika det — hon visste ej om af grannagenhet, emedan han aldrig tycktes vilja höra alas om egna förtjenster, eller af någon annan vemlig orsak. Omsider beslöt hon att med ens oryta isen. Amiralen var passionerad schackspelare, och hade bedt Elisabeth, som äfven var temmeligen bevandrad i den ädla konsten, att meddela sin kunskap åt Albrecht, hvilken visade mycken håg och läraktighet, men påstod att han, bland annat af pur artighet aldrig gjorde matt så länge han hade ett fruntimmer till motspelare. — Låt mig bara få uppträda mot onkel eller någon annan ärlig slagskämpe;, sade han en dag, då hon åter vunnit flera partier och sednast bringat honom till hvad på schackspråket kallas pat — ty nu går det i sanning för långt, och här är i dag bestämdt förräderi å bane, emedan alla mina djerfvaste och mest invecklade planer kringgås och omintetgöras få ett så oväntadt och öfvernaturligt sitt, att jag måste antaga det bela hären, med undantag af Hans Majestäts egen inviolabla och helzade person, låtit muta eller förhexa sig Sjelfva drottningen är ju nog äreförgäten at! trolöst öfverge sin clycklige gemål! Jag vigar högtidligt protestera mot min kusins förfarande hvilket inför hela christenbetens preux chevaliers kommer alt stämpla min sköna motståndare som en falsk och oridderlig fiende. Vi kunna ju försöka en gång tills, svarade