Aftonbladet – 26 oktober 1847, sida 2

Elisabeth leende, och jag lofvar, på sköldmötro, att icke bruka hvarken list eller trulldomp. Man satte sig åter ned vid det lilla kinesiska bordet med sina af bernsten och perlemor inlagda rutor, samt började ordna de fint genombrutna guldoch silfverpjeserna. Kanske tillåtes det mig att denna gång öfverlemna drottningen förut, sade Elisabeth skalkaktigt, för ögonblicket smittad af Albrechts glädtighet. När kusin ej kan lita på sin egen dam, är styrkan oss emellan olika, ty två fruntimmer emot en kavaljer, det bådar hans ovilkorliga undergång, så vida ej en trogen bundsförvandt af vårt eget kön står vid hans sida. Sannerligen min ära kan fördraga en sådan skymf, svarade Albrecht i en ton af affekterad stolthet, och jag får anhålla att min sarkastiska kusn behåller sin drottning. Ordspråket säger att man ej bör väcka den sofvande björnen, seger eller — död, är från detta ögonblick mit: föltrop. Med mera allvar har det väl varit så mingen gång förr,, sade Elisabeth, xoch jag ville gerna höra talas om — Nej kusin, då skulle jag minsann ej sitta här, afbröt Albrecht, i det han framsköt en bonde och ej låtsade akta på Elisabeths siste ord, ty segern har långt ifrån alltid varit min vinst, och döden har jag ej hittills ansett för någon sådan. . Elisabeths hand darrade lätt då hon gjorde lsitt drag och båda fortsatte spelet under en Istunds tystnad. Ialt! ropade Albrecht. Kusin märker ej att hästen garderar tornet och att