Aftonbladet – 25 oktober 1847, sida 2

nio stycken, och flera komma så fort de hinna, alla skynda att begagna den gynnande brisen. Ack, min flicka, om du visste hvad en gammal sjömans hjerta sväller af fröjd, vid åsynen af sitt lands älskade flaggs! Det gör honom ung på nytt, och jag vore färdig att än i dag tumla om med de ystra böljorna, så vida det icke vore ålderdomens skyldighet att träda tillbaka, liksom det är dess stoitbet att veta, de lagrarna icke vissna med den hand som skurit dem.n Elisabeth suckade vid det minne som dessa ord uppväckte i hennes själ, och återvände nu vid sin onktels arm från den höga, luftiga promenaden. De båda fruarna suto redan vid frukostbordet, när våra vandrare inträdde, och nsyster Eogel, höll just som bäst på att ur en rar och dyrbar platinakanna gjuta den aromatiska moccan i de finaste, genomskinliga koppar. Nå änteligen han j då förmått slita er ur Morphei armar,, ropade amiralen skämtande; men jag vet den som begagnat tiden bät:re, och det är sannerligen icke fru svägerskans förtjenst, om hon ännu har sin dotter i hebåll; ty här bade hvilken kapare som helst kunnat bortsnappa henne. Icke så länge hon går under en svensk örlogsmans beskydd är jag i stånd att hysa en sådan fruktan,, svarade friberrinnen i samma ton; jag känner också litet till vår flottas historia.n Bedröflig nog ibland, kära syster, afbröt amiralen; men allt det der tvetydiga och allvarsamma menar jag nu vi gifva på båten; ty här ser jag min Hebe komma. Den vackra kamrmartärnan, som i Stockholm först mottog de resande, nalkades, bärande en Istor försyld kopp på en bricka af sillver. Så här ser kaffet ut och driets i dess Lem j land, fast jag, som nordbo, tål vid en större