Aftonbladet – 25 oktober 1847, sida 2

handlanden Kreijs för 2050 och vaktmästar Ljungbergs för 600 rdr banko; hvarjemte enkefru Fallströms gård, som något skadades, äfven är brandförsäkrad. Med undantag af en arbetskarl, hvilken lärer blifvit illa skadad och afförd till lasarettet, lärer ingen erhållit någon svårare blessyr. Orsaken till eldsvådans uppkomst är icke ännu utredd. Med sin af gammalt kända gästfrihet och välvilja mot den olycklige, hafva många af stadens invånare, som undsluppit o!yckan, hastat att erbjuda de brandskadade tak öfver hufvudet och annan för ögonblicket behöflig hjelp. Det är glädjande att förnimma det allmänna deltagandet för de arma husvilla och att både auktoriteter och enskilda redan påtänkt medel att lindra och afhjelpa den största nöden. Så hade magistraten redan till i går middag sammankallat stadens samtlige invånare för att öfverlägga och besluta om nödiga åtgärder i och för brandskadan. Härvid beslöts, att en brandstodskommittå skulle väljas, för att närmare undersöka hvars och ens af de brandskadades förluster samt utfärda uppmaning till allmänheten att bistå de olycklige och att emottaga och fördela de inflytande medlen. För att afhjelpa det ögonblickliga behofvet, berättigades kommittån att upptaga ett lån å högst 2000 rdr bko, och torde privatbanken komma att lemna detsamma. Såsom bevis på enskildes behjertande af den stora elyckan, förtjenar nämnas, att tvenne utmärktare utländska musici. hrr Arnold, far och son, hvilka någon tid uppehållit sig inom vårt samhälle, erbjudit sig att om söndag 8 dagar till gifva en musikalisk soirå till förmån för de brandskadade, äfvensom i Hedemora en bal kommer samma dag att gifvas för samma vackra ändamål. — Svenska Minerva för i lördags beskärmar :ig med sort nit öfver den omständigheten, att Aftonbladet frambållit Morgenbladets uppgift om de nu slutade storthingsvalen i Norge, nemligen att mycket nära bälttn ef storfhingsmännens antal består af embetsoch tjenstemän. Vår beryktade Gert Westfaler, sm hade nödigt fylla sina fyra spalter med barberar-fluidum, har både på latin och svenska ex ploiterat den boriibla inkonseqvensen hos Aftonbladet, att framställa ex betsmännens talrika inkarnerande i representationen såsom något slogs godt tecken i Norge. Den meget talende, far i hast förbi den lilla omständigheten, att Aftonbladet aldrig baft någonting emot, att sådana individer blandembetsmännen, på bvilka en nation genom sitt val faller med sit förtroente, inträda som representanter; hvilket irnefattar något helt annat än att vissa klasser inom byråkratien tillerkänras sjelfskrifvenhet och säte och stämma på riksdagen, såsom en viss fraktion af våra ultras, hvartill Minerva räknar sig. vill stilla till i Sverige. För öfrigt hade Aftonbladet framställt uppgiften såsom ett bevis på rulliteten af det så mycket utbasunerade bonderegementet och af skrike:, att norska statsskicket måste leda till rihetens öfvermskt. Detta är hufvudfrågan, som wår barberare gerna ville bortvrid2, men som är så tydlig att ingen kan misstaga sig derpå. Men beböfver, för att frambåila sjelfva det faktum, som leder till bevisning i denna friga, hvarken anse det såsom något ahsolut ondi eller absolut godt att embetsmän blifva representanter, men det är omöjligt att vara döf för den sanningen, att då alla Storibingen, med undantag af ett enda, nemligen sf år 4836, utvisat att ett betydligt antal embetsmän blifvit valde, så vederligges derigenom på det mest besiämda sätt den huf vudinvändning, som resktionens män härstädes snföra mot det norska representationssättet, nemligen att det skulle leda till utestäng.nde af bildningen och erfarenheten. Ett annat icke mindre faktum i detta hänseende är äfven, att svårligen någon enda till kunskaper och talang serdeles utmärkt mani Norge blifvit förbigången vid val till S!orthinget, förutsat att han ej undanbedt sig eller afstyrt förtroendet; men å andra sidan bar representatioren der framkallst många talanger. Dessa fakta kan den storialende olyckligtvis icke undarrödia, han må krumbugta sg huru mycket som helst eller framkomma med sina kostliga förslag om sjel skrifvenbeten. — Vi y!trade uti en tidningsrevy icke längesedan den tantan om de famösa storljuzcrierna i Tiden och annorstädes, att de möjligen icke tillkemmo med professor Palmblads fösut fatsade afsigt, utan mera sf en sorts ballucnation — läseren känner ju betydeken ef dette erd genom mannen från Kungsör? Vi frukta bkväl att nödgas återtaga denra rmildare föreställning då men ser, huru som vederläggningen af den märkvärdige prof ssorns osanvingar damn rna doo mn andan har dan varlan att her