Aftonbladet – 23 oktober 1847, sida 2

MM — HH Stockholm, och det var överenskommet med friherrinnan att hon först skulle söka dem der. Fill deras vid Skeppsbron belägaa hu; — detsamma som fordom bade tillhört de båda systrarnas föräldrar — styrde nu också våra resande sin kosa, och inlätos af en gammal portvaktare i stångpiska och pudradt hår. Wendela skyndade med högt klappande hjerta uppför den glatta, breda stentrappan, i hvilken hon som barn och ung flicka sprungit så mångtusende sånger, och — deruppe i förstugan — var det icke ännu samma plattingsmatta, som stel och omedgörlig låg qvar framför tamburdörren, eller itminstone samma klocksträng af flätad messingstråd, med sin fjelliga orm till handtag, som hängde på sitt gamla ställe i vinkeln vid halffönstret, der Wendela pysslat om och matat de stackars flugornar, hvilka inne i rummea förföljdes och nedergjordes af de grymma städerskorna på alla upptänkliga sätt? Dessa och andra dylika, hittill: förgätna minnen från hennes spädaste ir, framstodo med ens, bjert och 1fligt, som i en trollspegel, för hennes inbillning, och hon drog sjelf med darrande hand på klockan, hiars hårda, välkända ljud klingade behagligare än musik i henne; öra. Knappt-hade den tystnat örrän dörren balföppsades och en rosenkindad kammarpiga utstack försigtigt silt hufvud. vÄro amiralens i staden ? frågade Wendela. Ack min Gud! välkommen nådig friherrinna ls svarade flickan genast, med en favorits hela säkerhet i tonen. Amiralskan och jag hafva varit inne i fjorton dagar för att afvakta herrskapets ankomst. Nu är Hennes Nåd ute på