Aftonbladet – 23 oktober 1847, sida 2

sitt inträde helsades med stark applåd, skördade äfven. efter hvarje af sina nummer ett allmänt och lifligtbifall. —U— ense —— eo Å (Insändt.) tu Aftonbladet för den 48 Oktober har en insändare, som tecknar sig en gammal Philaletes,, häftigt angripit den sednast tillförordnade Regeringens beslut af den 47 sistl. Augusti, i frågan huruvida kronofogden i Norra och Södra Tjusts härader varit pligtig att till uppläsande från predikstolarne påteckna kungörelser om ett möte i Gamleby, angående Calmar lins delning; uti hvilket angrepp såväl Aftonbladet som Digligt Allehanda deltagit, fastän under olika synpunkter. Ea läsare af dessatidningar, också en Philaletes,, men derjemte en gammal jurist, har ej kunnat undertrycka sin förvåning deröfver, att man trott sig böra göra så mycket väsen af en så obetydlig sak. — Insändaren är nemligen af den tanka, att den tillförordnade Regeringen, vid afgörandet af ett besvärsmil, kommet under pröfning i följd af enskild persons förda klagan och således endast rörande honom och dess vederpart, om han har någon sådan, icke bort eller ens ägt befatta sig med några politiska funderingar, utan haft åliggandet att helt enkelt såsom domare pröfva huruvida den klagande parten hade rätt eller orätt. Det är en gammal regel, att domaren ej bör säga mer än nätt och jemnt hvad som behöfves, eller, såsom man säger, svara på tal. Här var frågan, om fem häraders invånare i Calmar län skulle sammankallas för 2tt genom socken-ombud öfverlägga huruvida två af dessa härader borde förenas med Linköpings län eller, i förening med öfriga delen af Norra Calmar län, utgöra ett eget. Den saken rörde ej allenast de fem häraderna, utan jemväl öfriga delen af Calmar län, så väl som i någon mån Linköpings län och flera embetsmyndigheter. Atminstone kunde de fem häradernas socken-ombud ej vara behörige att ensamme bedöma om en sådan förändrad läne-indelning borde ske. Svaret å talet blef således, att det ej kunde anses ankomma på de fem häradernes invånare att afhandla frågan och deri besluta. För insändaren vill det synas, som detta besked va rit fullkomligen föranledt af framställningen. Hade denna varit annorlunda, hade beskedet förmodligen blifvit lämpadt derefter. Måhända hade då funnits nödigt, att låta i öfvervägande komma, huruvida med rätta förståndet af 4846 års kungörelse kan öfverensstämma, att fastän, enligt gällande sockenstämmoförfattning, en-kild person ej är ovilkorligen berättigad få sockenstämma kallad i den socken han tillhör, ban det oaktadt, blott han äger fastighet, huru ringa som helst, skulle äga ovilkorlig rättighet att efter eget hugskott besvära allmänheten och presterskapet i ett eller flere härader eller län, med att hålla sockenstämmor och utse sockenombud, för att i aflägsen ort behandla ärender, som kanske icke egentligen intressera någon annan än den som begärt sammanträdet. Sådan framställningen nu var, erfordrades icke dylik pröfning af författningens mening. Så mycket mindre lärer något politiskt kunna vara inneboende uti, eller framletas utur det ifrigavarande beslutet. En gammal Philaletes, hade följaktligen alltför gerna kunnat bespara sig all den bedröfvelse och grämelse honom tillskyndats genom hans felaktiga föreställning om tillvaron af en i allo obefintlig politisk tendens i beslutet; likasom han gjort bäst uti, att ej genom antagandet, det Konungen Jagenligt kunnat ändra och undanrödja den tillförordnade Regeringens beslut, blotta sin egen både fullkomliga och högst oörklarliga obektantskap med grundlagarne. Red. medger, att den förklaring insändaren här ofvan lemnar på egenskapen af Regeringens beslut, i så måtto kan vara tillfredsställande, som deraf må dragas den slutsatsen, att detsamma icke kan lemna något prejudikat till hinder mot enskilde medborgares rätt och frihet att sammanträda till rådplägningar öfver offentliga ärender, och i det hänseendet förtjenar äfven den juridiska synpunkt, insändaren uppställt, att tagas ad notam. Vi tage oss då endast friheten erinra, att äfven med tvistefrågans härig:nom erhållna inskränkning till de fall då fråga är om sockenstämmas hållande, så blir, enligt insändarens tydning, kronofogdens åtgärd att meddela påskrift å kungörelse förvandlad ifrån en formalitet till en pröfningsrätt å hans sida, som icke kan häfvas annat än i besvärsväg, och kronofogden får då en makt, som påtagligen synes främmande för hans egentliga attributioner. I öfrigt skall troligen insändaren vid närmare eftersinnande icke förundra sig öfver den ömtålighet, som detta regeringsbeslut var egnadt att väcka; vi tage oss i detta fall friheten att erinra om följande yttrande af den bekante Junius i ett af hans ryktbara bref, som utkommo i England under sednare hälften af förra århundradet: Låt mig uppmana och besvärja edern, säger denne författare, att aldrig tillåta något ingrepp suti edra politiska rättigheter passera, huru 0betydlige det än må synas, utan ett ihärdigt och kraftfullt motstånd. Framgången äggar till nya försök. Det ena prejudikatet föder snart sett annat. Så hopa de sig på hvarandra och utgöra snart en lag. Hvad som i går var ett faktum, är i dag en doktrin. Exempel anses kunna rä!tfördiga de vådligaste företag, och