Aftonbladet – 23 oktober 1847, sida 1

ung2 man, statt uppl Och den döde satte sg upp och begynte tal: Och han fick honom hans moder , Rösten hade börjat svika Elisz2beth, och vid orden: en stor räddhåga kom öfver allan, föll icn tunga bibeln ur hesnes deorrande händer, ch sen ström af linge bämmade tårar sköljde ifver de bleka kinderna. Gumman förskräckte. ,Mitt bästa barn, min soda fröken!, sade hon bekymrad, hvad fattas ww? jag tror uni är sjuk ?, aJa, jal stammade Elsabetb, som nu ej längre wunde beherrska sis, utan sjönk förkrossad till rennes fölter — jag är sjuk, emedan — emean — 0, att jag -luppe uttala det I den barmhertige Guieas namn, hvad är let?, frågada gommin med fasa målad i sina uletsdrag — säg, om det rör er eller mig? O, det rör oss båda lika nära, utbrast Eliabeth, ty er son — min Axel — — — hon ann ej säga Mer, förrän den gamla, efter ett vagt anskri, låg liflös utsträckt på golfvet. Denna syn återgaf Elisabeth sans och besinting. Rättfärdige Gud! hvad har jag giortl opade hon i förtviflan — jag kom ju bit för tt kunna trösta, och bar i stället genom min vaghet mördat henne. — Åxel, Axel, anklaga nig ejln Hon sprang ut och ropade på en domestik, ned hvars tillbjelp hon bringade den afsvimnade på en soffa. Läkare efterskickades, ådern plef öppnad, och ändteligen kände man att vulsen började sagta höja sig. Den sjuka slog pp -ögonen och hennes första blick träffade älisabetb, som, liggand2 på knä, böll hennes alla händer isina. Hon var ytterst matt, men ullkomligt redig. J.:g mins och förstår alltammans, sade hon med bruten röst, han är ej ner — men Herren gaf och Herren tog, välignadt vare Hans namn! Jag är bönhögd, ty ag slipper öfverlefva milt lade barn. Taok