Aftonbladet – 22 oktober 1847, sida 3

syften än det sköna, är en onaturlighet. Ett religionstal låter rätt väl höra sig från predikstolen, ett filosofiskt föredrag från katedern; romanen har under den milde Walther Scotts penna vunnit en tillvaro för efterverlden; men ett ragu af alla dessa tre beståndsdelar på samma fat blir alltid en misslyckad anrättning. Fullvuxna läsare tycka ej om att sluka moral i hallonsaft, likasom barn sluka medikamenter. — Men mr dIsraelis tendenser, hvilka äro de väl? Två eller tre af hans romaner innehålla dem verkligen, men de äro ej så lätt fångade för det. De finnas äfven i Tancred, men sväfva öfver det hvita på bladen, jemnt undanhalkande för den som vill gripa dem. Ingenstädes uttalas de klart; de antydas endast dunkelt här och der, ehuru då lika förvånande som hemlighetsfullt. Vi hoppas att icke sätta mr dIsraelis representantplats för Shrewsbury på spel vid nästa parlamentsval, eller att väcka ovilja för honom hos dissenternas upplysta och liberala samfund, om vi upplysa att den hedervärde gentlemannens auktorliga syfte — så vidt vi kunnat utleta det — är: att kläda Europa i österlandets brokiga och veckrika kostym och — hör det, o Exeter-Hall! — att återomvända kela verlden, de döpta judarne inclusive, till judendomen! — Detta är det fruktansvärda ändamålet med Co ningsby, Sybil, och nu sist med Fancred. Må högkyrkans nitiske kämpe, mr Plumptree, se upp! Medan han bevakar brittiska statsförfattningens inkörsport emot påfven, sticka Israels barn i allsköns tystnad falska nycklar i bakdörren. Det är ingen ba-. bylonisk dame i skarlakan, som vi hafva att frukta, utan en ärevördig gammal herre med långt skögg och judisk kaftan. Om vi — säger mr dIsraeli — icke öfvergifva de jemförelsevis moderna begrepp, efter hvilka Europa skött sina angelägenheter under de sednare århundradena, och om vi icke mer och mer beqväma oss efter Guds utvalda folks seder och vanor, så gå vi alla öfverända och blifva begrafna i stoftet, likt Pompejas invånare,. — Sloge denna spådom in, så vore det utan tvifvel allvarsamt nog. Men vågar då ingen tega upp den stridshandske, som hr dIsraeli kastat ut mot hela vår moderna civilisation? Aro alla våra andra romanförfattare förlorade för patriotismen och likgiltiga för vår statskyrka? Skola vi ännu längre betala ut våra penningar till missionssällskapet för judarnes omvändelse, då vi sjelfve, inom ett år eller par, kanske äro glade att få låta inskrifva oss bland Gamla Testamentets rättrogne, och emottaga en grundlag, i nåder utfärdad af Mehemed Ali för Palestina? Hvar är mr James, han som skrifver sex romaner om året till förmån för sitt credit hos förläggaren; kan han icke skrifva en till fäderneslandets räddning? Mr Dickens författar gerna julböcker; här har han ämne till en sådan; en man, som vill afskaffa julhelgen och återinföra omskärelsen, förtjenar ingen skonsamhet, ty ban visar sjelf ingen. Till vårt presterskap vilja vi icke vädja; den ena hälften deraf är så sysselsatt med att dundra mot Pius IX, och den andra med kyssning af bans toffel, att v: icke kunna hoppas väcka dess nit mot mr dIsraeli och den högvördige öfverrabbinen dr Adler. Sällsamt är det dock, att i det ögonblick, då Tancreds talangfulle författare för oss bevisar nödvändigheten att utbyta vår vesterländska drägt emot den österländska och våra kristna vanor emot de judiska, just då hafva österländningarne begynt hos sig naturalisera våra europeiska ideer, och det judiska folket i synnerhet att ibland sig införa kristna seder och bruk! — Hvaröfver är det väl, som fru Ida Hahn-Hahn — den känslofulla tyska grefvinnan — utgjuter så bittra tårar i Konstantinopel? Öfver anblicken af muselmän i frankiska byxor, som förstöra alla hennes illusioner. MHvaröfver vredgas hon i Egypten? Öfver de kanaler och allmänna byggnader, som blifvit satta i verket på befallning af den utmärkte man, hvilken kallat vesterländsk arbetsflit att intaga den österländska tröghetens plats. Och judarne sedan! Medan DIsraeli vältaligt förordar deras snara återvändande till Jerusalem, hvad gör väl hans egen Sidonia (Sidonia är bufvudkarakteren i hans Coningsby)? Han köper ett riddargods i Buckinghamshire, och hans närmaste frände är High Sheriff i grefskapet. Men äfven andra tendentiella slutsatser af Tancreds författare måste vi bestrida. Vi tänka bättre om Europa, än att det är multnadt i sin innersta kärna och ilar sin undergång till mötes. andra sidan hysa vi ej nog hög tanka om österländningarne, för att hos dem söka den lefvande källan till allt godt och tröstfullt, eller anse dem för obehindrade innehafvare af några himlaburna företräden och försynens utmärkta ynnest. Vi bestrida att de stora vetenskapliga upptäckterna och vetenskapernas många praktiska tillämpningar, af det i den vägen verksammaste slägte som jorden sett, äro förderfliga för menniskosinnet och mensklighetens bästa interessen. Vi protestera mot det förhastade omdöme, som icke förmår upptäcka ordning och sans i ett samfundssystem, derföre att det genom sin inveckling väcker de förskräcktes ängslan, medan det lifvar den klarsyntes mod. — Må äfven m:r DIsraeli fatta mod! Med de aflägsna folk och århundraden, som äga hans sympatier, behöfva vi ej sky en ärlig förlikning. Han skickar sina bjeltar till förlofvade landet att hemta himmelska ingifvelser; han skulle gjort bättre, om han rådt dem att lyssna till himlens bud i hembygden, der de äro hörbara nog, På Sinai skulle han fåfängt vänta att få höra denna himlens röst; men för själens hörsel är den ingenstädes stum. Just de hafva förnummit den, som i den nyaste tiden lagt hand vid verket til förbättring af folkens så väl fysiska som moraliska välstånd, och hvilkas arsträngningar icke hvuila, innan de få styrande bringats attu:sk fia rättvisa och menskliga rättigheter bland den styrda mängden.