Aftonbladet – 22 oktober 1847, sida 2

titlas: Aftonbladet tvättar och putsar sig ånyonx. Vi önskade oss kunna säga, att hr P. kunde göra detsamma med sig. Men det ser smått ut att någonsin blifva utaf, förmodligen emedan den grå färgen anses kläda en lärd man bäst. Frågan är om de osanna tillmälen Tiden i åtskilliga fjrutgående med P. signerade artiklar tillåtit sig mot pressen i allmänhet och i synnerhet mot Aftonbladet, rörande 4838 års oroligheter. Aftonbladet hade uppvisat grundlösheten i hr P:s narraktiga och till en del nästan barnsliga beskyllningar. Hr P. skall nu svara härpå. För att vara riktigt grundlig går hr P. här punktvis tillväga i sitt svaromål. Vi skola följa bonom en liten stund i dessa punkter. 1:0 När A.B. om hans förra artikel sagt, att den icke innehöll vederläggning (af A.B.) i sak, med anförande af facta, så utropar hr P. nu: hvad är den då annat, än en enkel historisk recit om tilldragelser, hufvudsakligen hemtad ur sjelfva A.B. ? — Verkligen! det är således blott en enkel historisk recit om tilldragelser, när man 41:0 tillskarfyar händelser som icke timat, 2:o påbördar 4838 års oroligheter en helt annan orsak än de haft, nemligen pressen, i stället för vederbörandes eget oroliga och i flera afseenden betänkliga sätt att gå till väga, och ett system som länge hade förberedt och närt ett missnöje bland allmänheten, hvilket slutligen gaf sig luft äfven genom oregelbundna och sjelfsvåldiga opinionsyttringar från massans sida? Och reciten skall hufvudsakligen vara hemtad ur A.B.? Ja, hufvudsakligen, d. v. s. efter afdrag af osanningarne. 2:0 ingår hr P. i ett långt försök till rentvagning i afseende på nyssnämnda påbördande af falska orsaker. Han vidgår här åtskilligt om styrelsens, hofrättens och (den Crusenstolpeska) juryns illiberalitet, som är rätt kuriöst att läsa i Tiden. Men för att icke öfvergifva sin naturliga fallenhet blandar hr P. här åter sanning med dikt. Han omtalar sålunda det i dessa dagar timade fallet med Söndagsbladets utgifvare såsom analogt med jurytillställnipgen mot Crusenstolpe, och beskärmar sig öfver, att A.B:s utgifvare icke 4847 yttrar sig om den Sjöbergska processen på samma sätt som 1858 om den Crusenstolpeska. Kan man tänka sig en falskare jemförelse? Det märks, att hr P. läst sin juridik med samma ögon, som han inhemtat fakta i allmänhet. Han skulle eljest begripa, att hvad man i den Crusenstolpeska rättegången från publicitetens sida klandrat, var någonting helt annat, än hvad som förelupit med Sjöberg. Det stora och vådliga tilltaget i Crusenstolpeska tryckfrihetsprocessen var, att ett ganska obetydligt klander af en regeringsåtgärd — ty om Crusenstolpes skriftställeri i allmänhet var ej fråga — rubricerades såsom MaJestätsbrott och jemväl dömdes så, samt nationens yttranderätt angreps i det allraheligaste. Sjöbergska saken utgör deremot en tryckfrihetsprocess af helt annan art, och den formfråga, som der varit omtvistad, har intet att göra med sakens materia eller juryns domslut i hufvudsaken. Eljest är hr P:s uppträdande såsom riddare för Söndagsbladet ganska betecknande; och hans hårdragna försök, att sätta dess utgifvares lidande, om också en för hård dom träffat honom, i paritet med operationerna som begagnades mot Crusenstolpe, samt att gifva juryn en andel äfven i det sednare, förtjenar anmärkas. Det är ej första gången man tycker sig upptäcka en såt intimitet och dragningskraft i känslor emellan hr P. och den fraktion inom pressen, som alltifrån Freya, genom den Konstitutionelle o. s. V., gått hela raden fram ända till Söndagsbladet, der den nu lefver och .regnerar såsom en Tidens vän. 3:0 återkommer hr P. till den bannala frasen af Geijer: att den fria pressen vid detta tillfälle (1838) uppförde sig så som kände den ej första vilkoren för borgerlig ordning), hvilket testimoniump, på en tid blifvit den käpphäst, hvarpå hr P. och konsorter med så stort välbehag ridit omkring på polemikens fält. Det är verkligen kuriöst att märka, huru innerligt godt det alltid smakar för en lärd man, att få svänga sig med citater, så fort han ingenting eljest har att anföra i sak, för egen del. Hr P. borde väl eljest begripa, att om A.B. ej brytt sig om att upptaga en tom utlåtelse, endast derföre att den kom från en stor man, så bevisade det ej, att utlåtelsen var sann. Hvar och en vet, att hr G. sedan Litteraturbladets tid i hufvudsaken öfverensstämt med den politiska mening Aftonbladet alltid omfattat; men dermed följde, hvarken att han i allt och hvartenda skulle yttra sig till pressens förmån, eller att vi å vår sida nånsin obetingadt underskrifvit allt hvad han kunde behaga säga. Dessutom stod Geijer personligen i stora förbindelser till högsal. konungen, och var till betydlig grad en känslomenniska, med ett vekt och tacksamt hjerta när det gällde personer, hvilket ingalunda länder hans minne till skam, men å andra sidan icke heller alltid gjorde honom fullt opartisk i sådana fall, der det gällde lefvande personer. Vi hafva försvarat G. liksom hvarje annan i det vi ansett honom hafva rätt; men lika litet fästat oss vid hans som vid någon annans person, blott för att han varit den och den, med exklusivt vidgående af hvarje ord han fällt. Efter hr P. nu upptagit och vändt sig till fördel de citerade Geijerska orden, så fråga vi honom (då hr G. sjelf icke mera finnes), hvad grund det deri innebållna tillmälet mot pressen eger? Hvaruti är det väl som pressen så uppfört sig, som om den ej kände första vilkoren för borgerlig ordning? Gjorde den sig 4838 skyldig till öfverträdelse af någon juridisk eller moralisk lag? Att den fria pressen vid flere tillfällen då liksom annars oförstäldt yttrade sig emot vissa af styrelsens mått och steg, i synnerhet dem som skedde på tit. Nermans ingifvelser, är sant, och var lofvärdt. Eller månne första vilkoren för borgerlig ordning efter hr P:s mening borde bestått uti att fegt tiga stilla, att lägga armarne i kors, och ej begagna sin lagliga rätt till anmärkningars uttalande, när man såg försök till undergräfvande af folkets dyrbaraste rättigheter? Sjelfva tidningen Tiden har då redan i mer än ett fall bevisat sig icke känna dessa första vilkor för den borgerliga ordningen. 4:0 I denna puhkt kan man säga att hr P. näEKARNAS ASEA ANTENNEN TREE Fu