Aftonbladet – 20 oktober 1847, sida 3

ken knappast utgör 32 sk. bko om dagen, skall underlöjtnanten lefva m. m. och kläda sig, snyggt och väl: till och med bör han spara in så mycket som åtgår till en uniformsförändring då och då, ty härtill består staten inte en fyrk. Underlöjtnanten skall äfven genomgå Mariebergs läroverk och taga sin examen derstädes, utan en skillings tillökning i lön. Han bör äfven under excercistiden bereda sig på en liten extra utgift å en 2 å 3 rdr bko om dagen, under reg:tets marchoch scientifika öfningar, hvilka räcka omkring 3 veckors tid, med flera utgifter i och för tjensten, som nu icke precis kunna uppräknas. Skulle någon enda individ finnas, hvilken, blott med lönen, kan bestrida ofvanstående oundgängeliga utgifter, så kan man i sanning säga, att för honom kronans kaka verkligen är dryg. Då löjtnantsgraden ändteligen uppnås, hvartill brukar åtgå 8 å 9, ibland till och med 406 år, så blir lönen 450 rdr bko. Innan vi här befatta css med afdragen härå, anse vi lämpligt nämna, att löjtnantsfullmakten kostar nära 80 rdr bko. Hvarmed skall den betalas, om han under tiden skall lefva? Af ofvannämnde 450 rdr bko återstå, sedan alla afdrag äro gjorda, vanligen icke 400 rdr bko i quartalet; men om vi antaga denna summa: så gör det ungefär 4 rår 5 sk. bko i aflöning om dagen. Artilleriofficeren är under sin subalterntid ovilkorligen underkastad kommendering å rikets fästningar, hvarest han ej, i likhet med alla andra officerare, som derstädes äro kommenderade, uppbär något arfvode, utan anses hafva full ersättning i sin lön. Hans inkomster äro följaktligen mindre, än den yngsta underlöjtnantens vid hvilket infanterireg:te som helst, under den tid, de der gemensamt äro kommenderade, emedan den sednare utom lönen, äfven har sin aflöning, hvilka medel tillsammanlagde alltid betydligen öfverstiga den förres lön. I löjtnantsgraden stannar han vanligen 44 å 42 år, och blir således närmare sina 40, innan han ännu hunrvit till högre inkomst än ofvanstående: det vore väl derföre inte så alldeles obilligt, om han, då kapitensgraden erhölls, tillika erhöll en lön, som något så när motsvarade de behofver man vid en så mogen ålder brukar hafva. Så är likvisst inte förhållandet, ty en yngre kapitens lön på stat är blott 540 rdr bko, hvilken, då afdragen härpå äro gjorda, lemnar obetydligt större behållning i kontant än löjtnantslönen: och 8 sådana ömkliga löner finnas vid hvardera Svea och Götha, samt 6 vid Wendes reg:te. Detta förhållande torde enhvar inse vara förfärligt avita. Ty, för en icke bemedlad officer, är skuldsättning under subalterntiden oundgänglig, och den största hushållning ändå af nöder, såvida han skall kunna bibehålla sin tjenst, och ej blifva tvungen lemna densamma, i följd af förstörda financer. På kapitenslönen borde han således ej blott kunna lefva och kläda sig, utan äfven afbetala sin förut åsamkade skuld. Huru exequera detta med ofvapnämnde lumpna summa? Han får således ännu sträfva med sina otillräckliga inkomster och hoppas på äldre-kapitens lön och batteri. Om den äldre-kapitens-lönen 4,200 rdr bko torde man äfven kunna säga, att den är högst otillräcklig, då man besinnar, att blott till ackordräntan afdrages å densamma 5300 rdr bko, de mångfaldiga andra afdragen oberäknade. Skulle innehafvaren deraf derjemte vara batteriehef, så medgifves att inkomsterna äro fullt tillräckliga. Härvid bör likvisst ihågkommas, att Svea och Götha reg:te endast bafva 6 batterier hvardera, och Wendes blott 4 sådana: då man nu besinnar att endast kapitener vid hvarje af de förstnämnde regementerne är 22, samt vid det sednare 43, så inser man Jlätt, det sannolikheten att någonsin erhålla ett batteri, måste vara ganska ringa, ty de få, som en gång komma i åtnjutande af denna förmån, släppa den ej gerna ifrån sig så länge kroppens vigör tillåter att bestrida tjenstgöringen — och härpå må ingen undra — ty då man med skulder och försakelser ändtligen trälat sig fram till denna inkomst, så må man väl också njuta deraf så länge sig göra låter. Månne icke derföre organisationen vore lämpligare, om de stora batterierne sönderslogos till halfbatterier? Och månne icke dessa små batterier, med 4 kanoner i hvarje, äfven i taktiskt hänseende, för Sverige med dess kuperade terräng, vore lämpligare? Reg:ts-officerarnes löner torde äfventedes befinnas för små, såvida innehafvarne någorlunda värdigt skola representera den medföljande graden. Det tyckes således af ofvanstående böra vara fullkomligen ådagalagpt, att lönerna för officerare af artilleriet i allmänhet äro för små, men för yngrekapitener och subalterner isynnerhet, under all rimlighet låga, hvilket förhållande är så mycket mer orättvist, som staten fordrar betydligen större kunskaper af en artilleriofficer än af officerare af armeen. Dessas förvärfvande är förknippadt både med depenser och ansträngning, samt risque af framtida väl, i händelse man miss!yckas. Artilleriet är dessutom värfvadt, och får således äfven bära garnisonstjenstens tunga, som tager oflicerarnes tid i anspråk 10 månader om året, ty semestrarne äro blott 2 månader här, då hela öfriga armeen har 3 månaer. Tilloppet at officerare inom vapnet börjar också att betydligen minskas, åtminstone på de 3:ne artilleriregementer, som ligga förlagde i landsorten, der flera vacancer finnas, under det indelta armeen är öfverfylld af surnummerärer. Ynglingarne börja således taga sig till vara, till stor fromma för dem sjelfva, om icke just för artillerivapnet. Tiden är således inne att förbättra lönerna inom detta vapen. Eller skall orättvisan och liknöjdheten för detsamma ännu längre fortfara? Vid flera af de indelta infanteri-regementer, som efter sista lönegleringen inträdt på full stat, tillgodonjuter en 4:a