Aftonbladet – 20 oktober 1847, sida 3

skrifna stallgolfven. Men vilkoren hvarpå ett dju bör uppfödas äro helt andra än för dess gödning I ena fallet är rörelse alldeles nödvändig; i det andra är stillhet det bästa. I korthet: min erfarenhet är, att den större delen, omkring två tredjedelar af mina bästa rotfrukter, användas till de djur som ämnas till slagt, hvaremot kålen och smärre rofsorter utfodras till de kreatur jag vill uppföda, jemte oljkakor och säd, då så behöfs; och då blir jorden väl hållen och fåren hafva tillräcklig rörelse. Stlutligen måste jag tillägga, hvad angår behandlinger af gödseln efter fäkreaturen och svinen, att den bör tidigt sopas bort från golfven och bortköras till en stor skjulbetäckt gödselstack. Alldeles invid den bör vara ett annat skjul, innehållande ett dugtigt firråd af bränd lerjord och annan aska. Gödseln blandas sedan upp med askan, och äfven med annan gödsel, upplösta ben, sot, stött kalk, m. m. På det sättet blandade, utföras 8 till 40 kärrlass på hvarje acre af fältet, som är färdigt för rofsådd. Gödseln sprides ut våt, och på det sättet kunna åtta acres gödslas på en dag. Om fältet är mycket svagt, så kan gödselns utspridande ske på fyra acres om morgonen, utan såning, och på eftermiddagen lika myckenhet utläggas på samma rutor, samt utsädet sedan på det dubbla lagret. Fördelen deraf är, att gödseln aldrig är utsatt för att torka i solen eller i luften; att utsädet, lagdt på en fuktig bädd, genast gror, äfven i den torraste väderlek, således icke lider af flygfä; men för den rådande masksorten finnes visserligen intet säkert hjelpmedel. Svingödseln är otvifvelaktigt den bästa för rofoch kålvexter; ty hälften af det foder jag gifver des:a kreatur är bönor, som innehålla de bästa mineraliska beståndsdelar för rotbaggars vext, på sätt jag sökt visa i min afhandling om gödsling: Lecture on manuresp.