Aftonbladet – 20 oktober 1847, sida 3

honom tillbaka, skulle han kanhända gått rättvisan i förväg och sjelf burit våldsam hand på sitt offer. Efter att hafva gifvit luft åt sitt raseri på det vildaste sätt, och utfarit i de förfärligaste förbannelser, lemnade ändtligen Jonathan fången i fred och begaf sig till en annan del af fängelset, der han tillbragte natten under öfverläggningar med guvernören angående bästa sättet att med säkerhet transportera fången till Tyburn. Herr Pitt försökte afråda honom från att personligen medfölja, i det han föreställde honom den stora far2, hvarför han blottställde sig från pöbelns sida, som otvifvelaktigt skulle samla sig i stor myckenhet. Men Jonathan var omöjlig att öfvertala. Jag har svurit, att jag skall se honomp, sade han, och ingenting i verlden kan afskräcka mig ifrån att vara närvarande vid hans afrättning. På Wilds inrådan blef den vanliga bevakningen af konstaplar högst betydligt ökad. Det skickades bud till alla konstaplar och rättstjenare, att de skulle mangrant infinna sig, — till sherifferne, att de skulle hafva ett större antal af polisbetjenter i beredskap, — och till högvakten, med begäran att erhålla en cskort af gardesgrenadierer. Med ett ord, man vidtog större försigtighetsmått, än någonsin vid en slatsfånges afrättning ansetts erforderliga. Ändtligen randades morgonen d. 46 Nov. 1724. Det var en mörk, töcknig dag, och luften var så tjock och tung, att ännu klockan åtta kunde de nyfikne, som i god tid infunnit sig utanför fängelset, knappast urskilja S:t Sepulchres kyrktorn.