Aftonbladet – 19 oktober 1847, sida 2

LITTERATUR. Frey, häftet XL, M 6 för 1847. I detta häfte afslutas den intressanta afhandingen Om den Episka poesien, hvaruti Heibergs anmärkningar mot Tegners Frithiof upptagas och besvaras. Hela denna uppsats förekommer oss såsöm bland det bästa man i denna idskrift inhemtat. Författaren har icke namnsilvit sig, hvilket vi beklaga, emedan han unlandragit publiken en intressant bekantskap. Sedan anmärkningarne i och för Fritbiofssagan lutat, följa några framställningar öfver konstens natur i allmänhet, hvaraf vi tillåta oss reprolucera ett och annat litet utdrag: Ett sannt snilles alster, hvilket bär skönhetens regel, kan ej hafva tillkommit efter tillkonstlade, itan naturliga, i konstnärsfantasien djupt inneboenle, lagar: eger alstret skönhetens, så måste det ock ga sanningens egenskap, tillhöra en sannskyldig art if konstverk. Den sköna konstens filosofi utvidgas ch fullkomnas med konstnärernas geniala arbeten; le särskilda konstslagen hafva ej uppstått genom heoretiskt grubbel, utan genom konstnärernas insifvelse och försök. Det återstår att nämna några ord om romanen. Den räknar väl gamla anor, nemligen ända från Trekers och Romares dagar, om man erkänner den ildsta ofullkomliga, med den nyare så olikartade form. Men först i nyare tider har, såsom man vet, romanen blifvit hvad den är. Romanen är den egentliga, mest omfattande, stort taget nya Epiken. Det inbjudande i formen, såväl för konstnären, som för den konstälskande allmänheten, består deri, att romanen omsluter eller kan omsluta alla arter af poesi och ensam förmår i helbild afspegla det moderna lifvet, med dess nästan oändliga mångfald af innehåll, öfvertygelser, karakterer, planer, förhållanden, intressen, invecklingar, konflikter o. 8. V. — — romanentyckes alltmera intaga en psykologisk karaktär, och i sådan egenskap en alltmera universoll riktning. Det är icke så rycket en yttre, som en inre verld, hvilken kär kommer i fråga; denna inre verld kastar sitt återsken på den yttre, och bestämmer det Jjus, hvari tingen visa sig. Romanens hufvudintress2 är de handlande personernas karaktärer. I romanen sysselsätter sig ekalden, som mäste ega stor menniskokännedom och verldserfarenhet, med menniskobjertat och dess för det vanliga ögat dolda djup; och den yttre verld, som blir upp: trädets skådeplats, är så till vida likgiltig. Den kar vara en verldsdel, ett rike, en stad eller en enstake