Aftonbladet – 19 oktober 1847, sida 2

miste ega ett jemförelsevis mindre antal subjekter för fattigvården. Hela denna omständighet visar, att sockne-id:n tydligen är oduglig att taga till utgångspunkt för fattigvårdsskyldigheten. Brandstodsinråttningen gifver eit analogt exempel. Huru skulle väl utan högsta svårighet och orimlighet eldskador kunna ersättas, om brandstoden upptoges sccknevis? Hvilka utomordentliga bidrag kunde icke komma att utkräfvas af sockneboerne i en liten församling, der vådeld lade en hel by i aska, eller der sådana olyckor upprepades flere gånger inom en kortare tid; hvaremot stora socknar kunde komma att i långliga tider förskonas från brandstodsafgifter? Det är just samhällighetsideen, bolaget, asseciationen af ju fler medlemmar ju bättre, som gör, att subventiva åtgärder i stor skala kunna blifva möjliga och ske med lätthet från de bidragandes sida. Brandstoden, som vore omöjlig eller åtminstone ofta förtryckande för socknen, är deremot bide möjlig och lätt för häradet: än mera för länet. Om fattigvårdsskyldigheten likaledes en gång toges ifrån socknen, och Jades på större fattigvårdssamhällen, minst häradet, och kanske bäst länet; så skulle derigenom tvenne stora fördelar uppstå: 4: underhållsbidragens lätthet och billighet genom en allmän och likartad för-: delning; 2:o undvikandet af de reglementariska föreskrifterne om hvart den och den fatiigel skall höra, jemte vexationer mot inoch uiflyttningar och hinder för bosättningsfriheten. Man finner snart vid studium af våra faltigvårdsstadgar af 41788, 1805, 1814 o. s. v., att detta sednare moment utgjort sjelfva schibboleth för lagstiftaren: och detta undginge han igenom den nyssnämnda utvägen. Den kong). stadgan af 1847 har i 43 borttagit förut varande binder mot fri inflyttning. Detta är i prosten Holms och säkert i mångens ögon ett stort gravamen mot den nya lagen. Skälet till klandret är verkligen, att så länge fattigvårdsskyldigheten fortfarande bindes vid begreppet socknen, så bör äfven socknen) vara genom lag skyddad mot att genom ohindrade inflyttningar möjligen öfverhopas med fattige. Om, åter, detta borttages: om fattig-! vårdskretsen utsträckes till någon stor enhet, t. ex. till länet, i stället för att inskränkas till socknegället, så är det också sedan likgiltigt hvare:t den fattige bor; han kan fritt inom länet få flytta och sätta sig ned; och om en större mängd ville hopa sig inom en enda socken, skulle denna cj derigenom betungas. Den nya förordningen har i 4 följande tillägg mot slutet: dock må flere socknar på landet, hvilka tillhöra samma pastorat, förena sig om gemensam faitigvård. Man finner häraf, att associationsprincipen väl icke är anbefalld,! men tillåten, ehuru till en alltför liten grad. Fatltigvårdsamhället, såsom det i 2 kallas, är inskränkt till högst Pastoratets. När likväl, enligt 45, inflyttningar ej möta hinder, as botemedlet mot en öfverhopad fattigvård sökas i de bestämmelser, i 414, hvarmed utfian:s skall, till kvilket fattigvårdssamhälle, hvar en rätteligen hörer; men hvarigenom just också den mängd detaljreglementeringar blifvit nödige, hvaribland några stuckit folk i ögonen såsom omöjliga, andra såsom oskäliga. Man emotser otaliga remisser af fattige från en ort till en annan; man befarar en i landshöfdingembetenzas händer lagd vexatorisk myndighet: man finner slutligen flere bestämmelser nog ytliga, såsom då i slutet af 2 mom. 14 sjelfva församlingen, der en person blifvit döpt (hvilket mången gång kan ske helt och hållet eventuelt, t. ex. under föräldrarnes genomresa), förpligtas till fattigvård af den personen. Hr Holm har bjert framhållit denna punkt i stadgan: likväl hade hen bort erinra sig, att döpelseorten endast tages såsom sista och yitersta bestämmelsegrund, då alla andra, i samma moment förut uppräknade grunder icke kunna användas. Fallet miste således mycket sällan kunna inträffa. Hvad hr Holm i öfrigt yttrat, faller för det mesta på de tomma deklamationernas gebit, eller kan på sin höjd vara sant i någon enda församling, här och der, bland andra Själevad; men är visst icke allmänt för riket. Han talar om att afsäga sig allt bestyr med fattigvården, ej påminnande sig, att pastor icke får afsäga sig det; och att den nya lagen i 3 mom. 2, som handlar om fattigvårdsstyrelsens organisation, icke fritager pastor från denna bans i äldre författningar grundade pligt. Denna punkt förordnar blott, att om man i församlingen icke valt pastor till ordförande, han likväl skall kunna deltaga i styrelsen såsom ledamot mnär bans embetspligt och behofvet det påkallan. På hvi:ken log, om vi få fråga, tänker då hr prosten Holm stödja sin fsägelsen? Atskilliga af hr prostens anmärkningar äro visserligen till en del grundade, såsom att hvad som passar för Norrland, passar alldeles icke för Skåne och Upland, hvaraf han drager den slutsatts, att en allmän Fattigvårdsstadga icke bör befatta sig med detaljbestämmelser, utan vara helt kort,. Likväl bar hr prosten förgätit säga hvari detta helt korta här bör bestå. LITTERATUR. Frey, häftet XL, M 6 för 1847. I detta häfte afslutas den intressanta afhandlingen Om den Episka poesien, hvaruti Heibergs anmärkningar mot Tegners Frithiof upptagas och besvaras. Hela denna uppsats före