Aftonbladet – 19 oktober 1847, sida 2

Han ulucllydaludo VI falla TJOPStaDUuct I VISSsal. föreskrifter, dels är hvad som ännu brister i ett väl inrättadt fattigvårdssystem, af sådan beskaffenhet, att bristens fyllande beror på principer, som ännu äro för litet erkända, att Regeringen möjligen hade kunnat på egen hand Jagstifta derom. Det är bekant, att knappt något svårlöstare problem i hela det nyare samhällsskicket torde gifvas, än fattigvårdsfrågan. Vi våga den paradoxen, att sjelfva representationsreformen är såsom problem långt mindre svårlöst, ehuru den i utförandet möter ett vida större motstånd till följe af intresserade personers hårdnackenhet att ej vilja uppgifva några enskilda undantagsförmåner för det allmänna bästa. Detta hinder kan icke fattigvården hafva emot sig, åtminstone ej för så vidt den bestämmes genom lag. Det beniga här ligger i möjligheten att få frågan sjelf på det klara; och denna svirighet härflyter från fördomen, att icke, då man å ena sidan anser eganderätts-grundsattsen för helig, å andra sidan tillika erkänna pligten att underhålla den fattige lika helig och såsom ett vilkor för den förra. Man vill blott inrymma den sednare området af gunst och nåd,. Det är Lkväl tydligt, att fattigdomen sjelf till en stor del leder sitt ursprung, visst icke från eganderättsprincipen som sådan, men ifrån den omständigheten, att de personer, stånd och klasser i samhället, som egt relativt mer2, tagit lagsiiftningen uteslutande i sina händer, hvarigenom sambhällsformerna blifvit baserade på egendomens former (af mer eller mindre), i stället för består. Härmed har den på gods förmögne kommit i tillstånd att skrifva lagarne både för alt den sednare måst under seklerna blifva allt lagl:ga bruket af sina armar, och slutligen måste förgås, derest icke en annan princip omfattas, som insätter honom i tillräckliga samhällsrättigheter. Det är också numera erkändt, att underhållet af den verkligt fattige (hvartill icke må räknas den late och i arbete trelske), ej ensamt får byggas på den kristliga barmhertigheten, hvarigenom det blott komme att bero på den förmögnes gunst och nåd att lemna; utan är en ovilkorlig samhällspligt. I och med detsamma uppstår likväl då den frågan, huru sättet för denna pligts utförande bör organiseras, på det att den icke måitte blifva förtryckande för sjelfva gifvarne. Man begriper nemligen, att så länge fattigunderhållet endast stödjer sig på barmhertigheten, gifver ingen mera, än han mycket väl mäktar: så att saken aldrig då kan blifva undergräfvande för gilvaren. Men när den förvandlas till en lagstadgad skyldighet, till ett prestandum, som i yttersta fall till och med kan utmätas, så kommer alltsammas in på ett helt annat område, och man måste tillse, det på menniskan, hvaraf samhället dock ytterst! sig och för den fattige, då det är begripligt,! mer och mer kringskuren, så att han icke ens kan disponera om det enda han äger, det fria,! icke fattigförsörjaren blir fattigare än den ban skall försörja. Häöraf de otaliga, hvarann mången gång korsande detalj-reglementen, hvarigenom regeringen velat bestämma hvilken det åligger att försörja den och den fattige; hvarmed ock mist följa en mängd mer eller mindre vexatoriska stadgar rörande den annars i lag icke hindrade naturliga rätten att flytta från ort till annan, och bosätta sig hvarest man för godt finner. Dessa reglementariska föreskrifter hafva nemligen till allmänt syfte, att den betungande fattigvårdspligten måtte rättvist utdelas, och ingen socken, genom nödställdes och utblottades inflyttning, blifva utsatt för en drygare fattigvård än den mäktar bära, eller som rättvisare tillhör en annan församling, hvilken skall vara egare till desse fattige. Den första besynnerligheten man härvid möter, men hvilken ingen lagstiftare häri Sverige tyckes hafva underkastat allvarsam Pröfning, är den omständigheten, att man vid begreppet socken fäster begreppet om fattigunderhåll af visse, som anses socknen tillhörige. Denna tankes traditionella ursprung vet man nog: den stödjer sig på iden om den kristliga församlingen, soro bar att underhålla sina fattige. Men begreppet kristlig församlingn behöfver alldeles icke inskränkas till den materiella sockne-omgränsningen, ehuru denna kommit att få namnet pförsamling; kontraktet, stiftet, länet, hela riket kunna ock betraktas ur synpunkten af en församling hvar för sig. Dessutom, då saken ej längre blott får fotas på kristlig barmhertighet, utan tillika på politisk eller sambhällspligt, så eger man att taga andra sociala förhållanden i betraktande, än blott de ecklesiastika, härvid dock så lagande, att det religiösa i och för sig derigenom på intet sätt lider. De svenska socknarnes inbördes så högst olika storlek visar genast orimligheten af att utgå från dem såsom princip för fattigvård, likasom annat, der association eller bolagsid måste genomföra saken. Socknar gifvas så stora som härader i andra orter; hvaremot socknar ock finnas ej större till vidden än vissa herregods. Denna olikhet betydde föga, om man kunde beräkna, alt proportionen af fattige, som efter föreskrifter kunde komma att tillböra en sådan krets, alltid rättade sig efter socknens vidd eller folkrikhet; så att t. ex, en 400 gånger större och förmögnare socken alltid finge 400 gånger så minga fattige att underhålla, som den 400 gånger mindre socknen, och tvärtom. Men detta hvarken är eller kan blifva fallet. Många särskilda lokala omständigheter kunna medföra, och göra det verkligen som oftast, alt en liten socken får proportionellt vida flere fattige, än en stor, och de:ta äfven då alla af förordningarne afsedda formaliteter mot s. k. olaga inflyttning m.m. iakttagits. Det är i sig sjelf begripligt, att en mycket fattig socken, och som således nm mm JA FR m ÅA mm I NR oh om mm MA I RI fn fd bl mA bar ganska ringa krafter alt bära en fattigvård, Lan halbanmnmsa 3 As mm ? JT ur STA