Aftonbladet – 19 oktober 1847, sida 2

SRA SIST 2 ESA BEER SERA UTPEKA PRE SS danrödjas: OM DEN NYA FATTIGVÅRDSFÖRORDNINGEN. Oaktadt det redan i tidningarne blifvit nog mycket skriffet emot densamma, kan jag ändock icke underlåta att också yttra mina åsigter, emedan jag har en mångårig erfarenhet i den vägen att åberopa. Under flere på hvarandra följande svåra missväxtår, har genom den af mig organiserade fattigvårdsinrättning allt tiggeri och bettlande upphört, och de fattiga blifvit försedda med tillräcklig och god föda, utan att församlingen blifvit betungad med några särdeles stora utgifter. Men nu, när den nya författningen träder i verkställighet, så finner jag mig nödsakad att afsäga mig allt bestyr med fattigvården. Huru sockennämden, som årligen ombytes, skall kunna bättre förestå fattigvården, kommer framtiden att visa. Lika som många andra nödgas jag förklara, att den nya fattigvårdsförordningen är, också för denna landsort, alldeles olämpelig. Och så blir, efter min tanke, hvar och en fattigvårdsförordning, så snart den befattar sig med detaljbestämmelser. Hvad som passar för Norrland, passar alldeles icke för Skåne och Uppland, och så tvärt om. Nej, en fattigvårdsförordning, som skall gälla för så många olika landsorter, bör vara helt korrt, och icke innehålla annat än blotta hufvudgrunderne hvarefter fattigvården i riket skall inrättas, samt öfverlemna åt landshöfdingarne att hvar i sitt län, i samråd med tillkallade erfarne och upplyste män, efter lokala förhållanden uppgöra reglementen. Endast på sådant sätt anser jag det blifva möjligt att få en väl organiserad fattigvård i detta vidsträckta rike. De för mycket liberala grunder i den nya förordningen nödgas jag af en mångårig erfarenhet opponera mig emot. Den af mig organiserade fattigvårdsinrättning fick i början flere oppositionsmän inom församlingen. När jag erfor det, ställde jag så, att desse oppositionsmän blefvo invalde uti fattigvårdsstyrelsen. Följden blef den, att efter liten tid yttrade desse oppositionsmän till mig: vi tyckte att prosten var allt för sträng emot de fattiga, men nu finna vi, att herr prosten borde vara ännu strängare. — Så vittnar erfarenheten! — Och j:g önskade innerligen att de liberala skribenterne finge ett eller annat år vara i en fattigvårdsstyrelse, så skulle ton ansenligen nedstämmas. En varm känsla för lidande medbröder bör visserligen finnas hos hvar och en fattigvårdsstyrelse; men om denna känsla blir öfvervägande, så förfelas ändamålet. En stor bristfällighet i nya förordningen är, att allt tiggeri och bettlande förbjudes, utan att det ringaste korrektif deremot är föreskrifvet. I 20 säges väl, att den som tigger skall behandlas lika med försvarslös person. Men när jag läser kongl. förordningen af den 29 Maj 1846 om försvarslösa personer, så finner jag hotelsen i 20 betyda nästan intet. Och denna hotelse emot tiggeri förlorar ännu mera af sitt värde af den i 20 8 cefterföljande mening: derest icke kan visas att fattigvårdsstyrelsen åsidosatt att om honom taga den vård som skälig är. En lätting, som har flere barn och finner det vara beqvämare att tigga eller lefva på fattigvårdens bekostnad, än att genom träget arbete skaffa föda för sig och sina barn, behöfver icke mer till ursägt för sitt tiggeri, än åberopa fattigvårdens uraktlåtenhet att draga försorg om honom. Han säger blott: jag har anmält för fattigvårdsstyrelsen att jag icke mägtar arbeta för födan åt miz och mina barn. Och se då, är det fattigvårdens skyldighet att försörja honom och hans barn. Ganska många följa hans efterdöme, och följden blir, att om tiggeri skall förekommas, blir fattigvården öfverhopad af en förfärlig mängd fattighjon, som enligt förordningen äga rättighet dertill. Församlingen, som måste bekosta deras underhåll, får på sådant sätt snart nog lika så stora afgifter till fattigvården, som de enorma fattigtaxorne i England. Det klagas, att allmogen i Sverge är för mycket betungad af utlagor; jag frågar: är det då skäl, eller är det då rättvist ställa så till, att de ovilkorligen skola blifva ännu mera betungade genom fattigvårdsafgifter, hvilka nödvändigt måste ansenligen förökas om den nya liberala fattigvårdsförordningen skall följas? Det blir då bättre att vara tiggare än vara bonde; den förre lefver utan omtanka och ansträngning, den sednare måste träla både dag och natt. Se! — dit leder för mycket liberala grundsattser i fattigvårdsstyrelsen. När hvarje socken på landet och hvarje stad utgör ett särskildt fattigvårdssamhälle, anser jag den i 45 S tillåtna fria och obehindrade förflyttningen från en socken till den andra, ledande till orättvisa och olika betungande för församlingarne. I fordna tider var det en gällande regel, att skyldigheter och rättigheter skola vara motsvarande. Nu har församlingen förlorat all rättighet, men deremot fått förökad skyldighet i de fattigas underhåll. Personlighetsprincipen har blifvit gynnad på äganderättsprincipens bekostnad. Månne sådant leder till samhällets förkofran, eller månne det är rättvist och billigt? Alla städer i riket samt en och annan socken på landet skola ovilkorligen blifva lidande deraf. Om t. ex. en socken råkar hafva en gammal, slapp och mindre driftig länsman, men de andra hafva driftige och oförtrutne länsmän, som äro kände att taga reda på tjufvar och skälmar; så händer lätt att den förra socken snart får en hop sådana familjer, hvilka flytta dit der de bafva hopp att deras skälmstycken icke så snart blifva upptäckte. — Om en sjuklig och krasslig stackare kommer af sig, och är färdig att med sina många små barn snart falla fattigvården till last; så behöfves icke mer än att genom mutor och gåfvor förmå honom flytta till nästa socken. — Om uti en socken finnes en väl vårdad fattigvårdsinrättning som med ömhet vårdar och sörjer för de fattigas behof, men i de andra socknarne litet eller intet göres för de fattiga; så lockas säkert många att flytta dit. Skulle nu dertill komma, att uti deh socken också finnes god tillgång på arbetsförtjenst, så skola ovilkorligen ganska många usla familjer flytta dit, och den fattige bonden som icke får säga något deremot, utan efter ett par år måste underhålla hela denna skara, får ingalunda anledning att prisa den nya liberala fattigvårdsförordningen. Huru städerne blifva öfverhopade af löst folk, behöfver jag icke säga. Jag anser visserligen det vara rätt, att en välfrejdad fullt arbetsför person icke bör kunna förnekas inflyttning; men — om han eller hustru äro mindre arbetsföra, om de eller barnen äro sjukliga och bräckliga, om någon af dem är vanfrägdad eller illa känd, eller ock, om föräldrarne äro öfver 40 år gamla, då arbetskraften merendels är mycket försvagad, så bör församlingen, som har skyldighet att vårda dem när de komma af sig, också få höras och yttra sig öfver deras inflyttning. Detta är en ganska naturlig och billig fordran. Den föreskriften att i presttevis skall utsättas dacon och stället der den person blifvit döpt, är i högsta måtto onödig och bevisar blott saknad kännedom om förhållanden på landsbygden, och ännu sämre är, att derpå grunda underbållsskyldigheten; 14 2 mom. I min församling födas årligen 120 ANA AR Je ss. 8