Aftonbladet – 18 oktober 1847, sida 3

fo:ket i allmän författning, som vill säga detsamma som i lag, tillerkända rätt, som en kronofogde först, derefter en landshöfding och sist den tillforordnande Kongl. Regeringen ansett sig tillständigt med ett enväldets maktspråk tillintetgöra. Då kronofogden å baron Raabs kallelse till socknarna, att genom ombud sammanträda i uppgifvet ändamål, nekade sin påskrift, förhindrade han dessa menigheter, att genom sina valda ombud sammanträda i den ordning, en gällande författning föreskrifver: han företog sig att neka verkställighet å ett Konungen påbud; och hvarföre? nödgas man fråga sig. Var föremålet för den begärda utlysningen olagligt? Nej! Innebar det någon upprorisk, någon orobringande afsigt? Nej! Var här fråga om nåigon för de orättfärdiga regeringarne understundom fruktansvärd större folksamling? Nej! Frågan var om sammanträdet af kanbända på sin höjd fyratio till femtio de mest fredligt sinnade sockenombud. Jal måtte frågan varit om hundrade, så var tillbudet visst icke på minsta vis vådligt inom vårt så lugna land. Finnes i författningen något ord, som lemnar minsta anledning att ifrågavarande ämne var undantaget ifrån menigheternas öfverläggningsrätt? Nej! Kan något sundt, något oförvilladt rättsbegrepp eller omdöme pistå, att afhandlande af deita ämne bordt vara undandraget en sådan öfverläggningsrätt? Nej! Hvilka domskäl återstå då för gillandet af kronofogdens, för landsböfdiovgens förfarande i denna sak; för deras egenmäktiza inskränkning af kanske den dyrbaraste af ett folks naturliga, och ännu mera i lag stadgade rältigheter; för deras tilltag, att icke hörsamma, ej allenast andan, utan det klara ördet, uti det oftanämnda Kongl. påbudet af den 26 November 41846. Hvilka domskäl återstå? nödgas vi åter fråga oss. och pennan är nära att falla oss utur handen, när vi tvingas att nedskrifva den tillförordnade Regeringens tankegång, då den på grund deraf, att afhandlande af detta ärende och beslut angående en så beskaffad läns-indelning icke kan anses ankomma på invånarne i förenämnde härader, icke funnit skäl göra ändring i det slut, hvaruti hr landshöfding Nerman stadnat, utan alltså de underdåniga besvären afslagit. Vi hafva sagt och vi återupprepa, att den tillförordnade Kongl. Regeringen, så vidt vår tankeledning ej lagligen eller begripligen kan öfvertygas halva varit oriktig, vid detta tillfälle åsidosatt allt hvad lag och laga stadgar bjuda: hvad medborgerligt sinne: hvad statsmannaförstånd: hvad känsla för rätt kordt ingifva och föreskrifva. Vi anse oss hafva ådagalagt, att den Kongl. Regeringen vid tillfället handlat utan afseende på Rätt, och vi tro oss äfven hafva bevisat. att den Kongl. Regeringens domskäl icke heller stödja sig på Sanning; då Södra och Norra Tjusts häradsboer haft en obestridlig rätt, både att afhandla och besluta om de, till vinnande af framgång i denna, för dem vigtiga fråga, ändamålsenligaste åtgärder. Det är ett sådant den tillförordnade Regeringens beteende, Dagligt Allehanda först finner något advokatoriskt; ehuru det, efter Allehandas mening, synes innebära att någon kronofogdens påskrift, å den ifrågavarande kungörelsen, alldeles icke erfordrades; och att häraf innenting annat vore att sluta, än att det vore bäst att någon vid nästa riksdag motionerar om upphäfvande af 4846 års författning; hvilket deremot synes oss vara alldeles öfverflödigt, om hela riksförsamlingen deremot vid den snart förestående riksdagen, med mera skäl motionerade, att Konungen i nåder, eller af barmhertighet för svenska folket, ville omgifva sig med rådgifvare, som bättre än de nuvarande förstode att tillämpa gällande författningar och att sammanfatta nya. Efter något närmare påseende finner Dagligt