Aftonbladet – 18 oktober 1847, sida 3

kelse, utgöra Någon tillförlitlig organ för det lallmänna goda vettets mening, då det goda vetItet så sällan företager sig att sätta pennan på Ipapperet, för att utur folkets sköte, till opinioInernes bedömande, lemna den fria pressen några andra bidrag, än dem redaktionernes egna I föreställningssätt kunna åstadkomma. Det är -Isåledes, ledd af denna öfvertygelse, men tager sig friheten till en närmare granskning upptaga det sätt, på hvilket Aftonbladet, men särdeles IDagligt Allehanda, till allmänhetens begrunIdande ö!verfört det anmärkningsvärda regeringsbeslutet af d. 47 Augusti detta år, hvaruti den tillförordnade Kongl. regeringen ådagalägger sin luppfattning af en högst väsentlig, det svenska Ifolkets, ej mindre än alla andra konstitutionella folks, mest oeftergifliga rätt, att få samlas till löfverläggning om sina angelägenheter. I Den tillförordnade Kongl. regeringens beslut, Jrörande friherre Raabs besvär öfver kronofogIdens i Norra och Södra Tjusts härader af Caimar län, så väl som öfver landshöfdingens sjelfItagna myndighet alt, i rak strid emot det Kgl. Ipåbudet af d. 26 Nov. 4846, förhindra medIborgares sammankallande, genom pålysning ifrån predikstolen, till rådplägning öfver en för orten ganska vigtig fråga, utvisar omisskänneligen Ihvilken andas barn de äro, som undertecknat Idetta för den medborgerliga känslan, för det fosterländska sinnet, för det oförvillade begreppet rättsvidriga, ordningsstörande, men ingaIlunda ordning befrämjande, beslutet. I Vid skärskådandet af publicitetens handläggning af denna, för svenska folkets sjelfständighet och frihet så högvigtiga, fråga, kommer man i villrådighet om den lämpligaste uppslagsändan; men som glädjen i dessa bistra tiIder är mera sällspord än sorgen, så torde det vara på sitt ställe att först yttra några ord om TAftonbladets glädjeyttring deröfver, att Konung IOscar icke undertecknat detta, i vår tanka, så lagstridiga beslut. Gerna må man glidjas så länge man kan, latt Konungen oaflåtligt bar sitt valspråk till rättesnöre för sina handlingar; men tillfyllestgörande är det icke, att ensamt ifrån glädjen öfver en tro om Konungens åsigter hemta tröst lemot rådgifvarnes positiva åtgärd, att omkullkasta svenska folkets mest oeftergifliga rätt, nemligen den, att varda styrdt efter lag och författningar. Publiciteten måste således ursäkta, om ifrån folket röster känna sig tvungne att höjas till uttryck af missbelåtenhet öfver den lätta hand, med hvilken denna fråga blifvit vidrörd. Man torde tvifvelsuian häremot invända, att man i det närmaste klandrande sagt det väsendtligaste, af hvad som var att säga om det ifrågavarande regeringsbeslutet; men om så äfven vore, så har man yttrat sig för kallt. Man måste sjelf vara varm, för att kunna värma intresset för den sak man bör beifra. Man har i vår tanka alldeles icke utredt frågan så, som den förtjent att utredas; man har icke behandlat saken så, att man gjort det himmelsskriande deruti åskådligt, äfven för det minst skarpsinniga begrepp; och det är likväl inför folkopinionens domstol saken af dess sakförare är dragen. Vi tillåta oss sålunda till en början en liten undersökning, huruvida den tillförordnade Kongl. regeringen, vid affattandet af sitt ifrågavarande beslut af d. 47 Augusti, i minsta min haft dess frånvarande Allernådigste Konungs och Herres valspråk till ledare för sitt omdöme, eller om beslutet innefattar någon skymt af Rätt eller af San ing. Ett fritt folks rättighet, att i större eller mindre delar sammanträda för att samråda om sina angelägenheter är oeftergiflig; och den är för svenska folket egendomlig, då den uppstiger ända ifrån urminnes tid, eller ifrån hedenhös; fastän den till följe af kastningarne cmellan despotismen, och understundom förklädd, och understundom half frihet, blifvit vanvårdad, Itill det resultat af låg sjelfständig ståndpunkt, hvari menigheterna hos oss omisskänneligen befinna sig. De visst icke Iberala eller, med andra ord, de för folkfiiheten visserligen icke lgynnsamma styrelsegrundsatserna af 4816 insågo likväl, att verkställande makten hos oss icke gerna kunde hindra menigheterna att sjelfve eller genom ombud träffas till öfverläggning om sina angelägenheter; och 4846 års författning utkom såsom stadgande af hvad i och för ordnings vinnande vid så beskaffade folkmöten iakttagas borde. Denna författning föreskrifver, att enskilda eller socknar, som anse sig behöfva till rådplägning öfver någon allmän eller ekonomisk angelägenhet sammankalla omIbud ifrån andra socknar, måste begära kroInofogdens påskrift å utlysningen derom, hvarförutan presten icke får från predikstolen kungöra den. Kronofogden är uti författningen lålagd att vid det, till följe af dess påskrift utIlysta sammanträdet, vara närvarande, utan latt inblanda sig i öfverläggningen af det förekommande ärendet, samt att tillhandagå med lupplysningar om hvad lag och författningar derom föreskrifva, samt att tillse, att ordning loch skick bland de församlade vidmakthålles. I Baron Raab med flere jordägare inom Norra locu Södra Tjusts härader af Calmare län hade, lsom bekant är, i laga ordning begärt kronoIfogdens påskrift å utlysningen till ett samman-Iträde med sockenombud ifrån häradernas samtlige socknar, för vidtagande åtgärder eller tillgöranden, i och för den för orten vigtiga frågan, om häradernas skiljande ifrån Calmar län. Det måtte vara dessa menigheters författningsenligt Iobestridliga rätt att sammanträda, för att både jafhandla och fatta beslutet, huruvida denna deras angelägenhet ånyo borde å bane bringas, Igenom böneskrift till Konungen, för vinnande af möjlig proposition till Rikets Ständer, eller för anordnandet af motion om saken vid inetundande rikedaco: ach dat är danna cvanecka Fo RK