Aftonbladet – 16 oktober 1847, sida 2

MSätt på honom handklöfvarna, ropade tjuf. tagaren. Och nu vill jag se hvem som viga göra mig motstånd. Jag är Jonathan Wild. Jag har häktat honom i Konungens namn., Ett högljudt knot lät höra sig. — Låt mig blott dröja till dess jag sett mullen kastad öfver henne, sade Jack med rörande ton. Ni skall sedan få föra mig hvart ni behagar. Nejb skrek Jonathan med dundrande röst. Bevilja honom denna lilla ynnest! ropade Wood. Nej, säger jag er! skrek Will och banade sig väg genom hopen. Min mor! min arma morl utropade Jack. Men i trots af hans rop och hans motstånd, blef han bortsläpad af Jonathan och dess handilangare. Vid östra kyrkogårdsporten stod vagnen, med fotsteget nedsläppt. Hopen förföljde tjuftagaren och hans folk hela vägen, och kastade efter dem både stenar och annat som man hittade på kyrkogården. De hotade till och med att skära af tömmarne och lyfta hjulen från vagnen. Juden sprang först dit opp och mottog fången, som upplyftes af Quilt. Derefter kom Jonathan, men innan han steg opp, vände han sig mot sin angripare. Tillbaka !, skrek han med ursinnig ton. Jag är en offentlig tjensteman, i utöfning af min pligt. Och den som vågar göra mig motstånd skall få känna tyngden af min hand. Derpå sprang han opp i vagnen, och Obadiah, efter att hafva stängt dörren, uppsteg på kusksätet.