Aftonbladet – 16 oktober 1847, sida 2

har ingenting annat att säga. Men låtom os: böra Barometern sjelf, hvars betraktelser lyda sålunda: Ehrensvärds yttrande att svenska nationen är trög, men full af hetsigheter,, bekräftas stundeligen och, ty värr, icke sällan i stort. Så ha de yfverborna svenskarne nu snart i tjugo års tid stått på den purt negativa oppositionens grund, i följd af det gamla systemets politiskt-diplomatiska oförstånd, jemte halsstarrighet, dels ock i följd af den derigenom utvecklade ultra-oppositionen. Dennas koryfeer hafva dock nu fått en annan position, och för den skull äro de (t. ex. Aftonbladet) nu mägta besvärade. Hr L. J. Hjerta, t. ex., eger för mycket både theoretisk och praktisk insigt i äfven högre statsaffärer, för att icke se hurusom de gamla, ultraliberala påståenderne ej kunna praktiskt reafiseras, utan modifikationer. Men han och flere hafva i åratal stått på den ultraliberala linien, och för den skull tvingar dem konseqvensen att stundom tala och skrifra annat, än hvad de nu tänka och tro. Härmed ha vi dock ej velat tillvita dem någon politisk oärlighet, utan allenast antyda hurusom man stundom jagas in i vissa skefva positioner, så att man, såsom en följd deraf, till någon tid sjelf tror sig stå rätt, fastän man står rasande. Men när då, till följd af förändrade omständigheter, man blir lugn och inser klarare huru man verkligen har stått och står skeft, så finner man sig generad, vill bit, vill dit; men har svårt att komma till rätta med både sig sjelf och andra, för konseqvensens skull... Sådan är nu Aftonbladets ställning, och i följd deraf måste det under hr Hjertas ledning stundom uppgifva vissa nödrop, t. ex. om den nuvarande konseljens icke nog stora framål-marscherande, 0. s. V., och efter Aftonbladets ord kackla sen åtskillige korrespondenter och tidningsskrifvare i landsorterne, hvaraf blir just en uppbygglig chorus. Så lästes t. ex. i Calmar-Posten för d. 29 sistl. September en korrespondensartikel (fr. Stockhoim?), hvaruti Aftonbladets yttranden om den nuvarande konseljens oduglighet till representationsfrågans genomdrifvande upprepades. I anledning häraf skulle vi, helt praktiskt, vilja fråga herrarne Hjerta och Wåhlin, om, när de ega temligen duglige och välviljande ministrar, (d. v. s. tjenare,) som i de flesta delar göra allt hvad rimligt och resonligt är, men icke vilja, eller icke kunna skena åstad så fort, som de höga herrarne (Hjerta och Wåhlin) till äfventyrs fordra, vi fråga, om dessa magnater, under slikt förhållande, skulle anse det vara klokt, (i purt egoistisk mening) att afskeda sina i hufvudsaken goda och trogna tjenare, och att, i hopp om bättre, sen välja i högen, t. ex. de mest liberala skrikarne, de, som genast flögo åstad med så radikala reformer, i hushållsoch tryckeri-bestyren, att det, i första tagen, ginge på tok, i både smått och stort... Det vore ju angenämt och vinstgifvande för herrarne H. och W., att på slikt vis blottställa både sig sjelfve och sina familjer, och att omsider, med långa näsor, få sjunga sitt pater peccavi... Icke sannt?! ... Herrarne Hjerta och Wåhlin hade på det viset fått spela en kanske för dem artig komedi. Det må vara. Men icke tro vi att Hans Maj:t Konungeu bör, af hojtandet, vare sig i Aftonbladet eller Calmar-Posten, låta förmå sig till att förändra konseljen, så som vanligt folk ändrar en vanlig habit de gout. Det ligger väl mera vigt än så på en nations bestyr. Och särdeles olämpligt vore det väl, att just nu, kort före riksdagen, ombyta konseljledamöter. — Nej! — Må de stå qvar och manneligen svara för hvad de gjort hafva, samt derjemte visa, medelst goda råd, hvad som skäligen är till görandes, hädanefter. Slikt anstår svenska Regeringen och derutinnan får den nog sin nations medverkan. Må sen pratmakarne äga frihet att efter hjertans lust bygga slott i luften, eller korthus — på tryckerierna. Det verkar föga. I sammanhang med det förut sagda bör äfven anmärkas, hurusom det, ifrån äldre tider, varit en svenskarnes osed att göra och göra om igen sina författningar. Ett mindre välbetänkt ändringsbegär har länge vidlådat våra svenska lagstiftare, och detta reformnit är ingalunda prisvärdt, emedan det antyder en viss omogenhet, en obetänksamhet, som visar, att svenska nationen ännu trampar swma politiska barnskor. Icke lärer man vilja påstå sådant vara liberalt, och icke bör man förorda verkliga skadligheter, huru präktigt ock orden må klinga, utan bör man väl, framför allt, tillse att följden af hvad som göres blir god. Den blir då sannt libeIral, och välgörande för nationen; — ty ingen begår sig i längden med endast fagert tal. Om icke tbeorien harmonierar med praktiken, om icke åtgöranderne kunna stå tillsamman med stadganderne, så är ju alltihop illa gjordt och leder till liberalismens vanrykte, hvaraf slutligen kan följa dess fall... Och detta vilja väl icke de liberala heroerne (H. och W. m. fl.) befrämja ... Deskulle då med rätta anses för ulfvar i fårakläder... Gud bevare oss ifrån så grymma misstankar... Ex Den som ännu mins salig Granskaren, skall kunna intyga, att den här citerade artikeln är i den tidningens allrabäst potentierade styl; och om någon visat sig vara en blott och bart pratmakare,, så måtte det vara Barometern sjelf. Det är verkligen ömkligt, alt en person, som likväl har så pass hufvud, som doktor Engström, skall falla ned till sådana plattheter. Eller hvad är det väl som skulle vara generadt i Aftonbladets ställning? Om Aftonbladet försvarar samma grundsatser nu som förr, men Regeringen icke adopterar dessa, så kan deraf le — fel 2 AL sa 4 . ALA 2 LL Duo a