Aftonbladet – 16 oktober 1847, sida 2

than Wiid, hans begge janitscharer, och hans portvaktare, Obadiah Lemon. Så snart de hade stigit ur, körde vagnen till en plats nära den bekanta fängelseburen och stannade der bakom ett träd. Jonathan had2 imedlertid betraktat procissionen på något afståad och tyckte sig igenkänna J.ck bland de sörjande; men som han ej var alldeles säker, gick han in ikyrkan. Det fattades bonom icke tillräcklig djorfnet, för attihela församlingens närvaro gripa och bortföra rymmaren; men han ansåg dock för lämpligare att vänta. Så snart han öfve-tygat sig, att dena han sökta var till finnandes, lemnade han åter kyr, beordrad2 Abraham och Obadiah till nordvesir2 dörre, ställde Quilt på vakt vid en pelare i vapenhuset, och gömde sig sjelf bakom on af de stora almarna på kyrkogården. Likprocessionen hade nu bunnit grafven, omkring hvilken många af församlingen, som djupt intresserade sig för den sorgliga ceremonien, bildade en tät krets. Under tiden föll ett sakta rega, cch några löf, drifna af blåsten, hvirflade omkring. Jonathan blandade sig i hopen, och säker om sitt rof, afbidade han ögonblicket. Presten fortfor med sin förrättning, under det likkistan stod på brädden af grafven. Jack föll ned på sina knän bredvid likkistan, just då den skulle nedsänkas i jorden, och utbrast i den vildaste sorg, förebrående si3 sjelf med höga rop att hafva mördat sin mor, och åkallande himleas hämd öfver sitt eget hufvud. Ett mummel hördes bland de församlade, a! hvilka flere igenkände Jack. Men så våldsam syntes hans smärta, så djup var den ånger han