Aftonbladet – 15 oktober 1847, sida 2

mera cfta skynda sig ifrån gödselhögen in i en direktion eller kommitte,. Det är ju förskröckligt! Den oförliknelige korrespondenten fruktar vidare, att Aftonbladet icke är någon skicklig operatör för allmogens ögon; om genom en sådan patriots bjelp allmogens ögon skulle låtsa se litet mera, så blir det säkert snedtv. Om sockevnämnden säger han, att ledamöter blifvit utvalda ceh reglementen äro uppgjorda; men för öfrigt ha inga åtgärder märkts till annat, än att nämnden rågon gång visat sig och ledamöterne gapat på hvarandran. — — Bonden är i allmänhet rädd om sitt besvär, isynnerhet när det ej är till hans egen fördel. Är detta sista sant? Ja, möjligtvis ganska ofta, ehuru det är troligt att herrarne äro fullt ut lika rädda om sitt besvär som honden, hvilket synes deraf, att den sednare åtminstone får ensam göra tjenst i nämnderna vid häradstingen. Men är det ett skäl att fördöma inrättningen af sockennämnder m. m.? Nej! ty det skall ej dröja länge, innan man finner, att dessa instituticner måste utveckla folkets förstånd och insigter samt bidraga till allmän anda och god ordning på landet, isynnerhet om en nödvändig förbättring sf sådan beskeffenhet vidtages i författningen, att besväret icke faller på för få personer och för ofta, samt att de; som vilja undandraga sig sin tur, måste köpa sig ifrån besväret med någon afgif: till kommunen, och en lönad p:rson, sockenskrifvare eller dylikt, alltid finnes i hvarje församling. Slutligen har korrespondenten äfven försökt några små fäktstötar emot hemmansklyfaingenn och detlamerar friskt mot den moderna homöopatiska besutenheten,, förgätande dervid heit cch hållet, att vid sistl. års landibruksmöte framdrogos flera exempel från orter, der rättigheten alt besitta små jords:ndelar visat sig ef mycken nytta, hvarom kan hänvisas till yttranden af hr lagman v. Röök, friberre Hugo Hamilton m. f., äfvensom ssmma åsigt nu sedvast blifvit utttyckt af Nerikes landtbruksmöte. Men facta äro en sak, som icke behaga personer af den sorien, som Tidens korrespondent, .vilkas stillhet, eller, kanske rättare, stagnation synes så stark, som om de dväljdes, icke i en ;vrån, utan i en pölp.