Aftonbladet – 8 oktober 1847, sida 3

nade 445 idkare, hade 25 år sednare 189. Äfvenså boktryckerierna, hvilka förra året voro 34, men det sednare 54. Jag anmärker här hvad jag förut antydt, eller, att tabellernas siffra dels kan missvisa genom en olika uppställning, dels icke visar de ipre förhållanderna; men hvad man i alla fall, med stöd af dessa tabeller, någorlunda tryggt kan försäkra är, att näringsidkarenas antsl icke så ökats, att mängden af dem bör menligt inverka på allas bestånd. När man ser den ökade lyxen, de stegrade lefnadsbehofven, måste man till och med antaga, att deras omsättning nu bör vara betydligt större, än fordom, och följaktligen deras vinst på rörelsen större. Ar deras välstånd, deras redbara behållning verkligen mindre, så lärer skulden dertill få sökas i andra orsaker. Kastar man en blick på vår statsbudget, så är det, såsom jag redan anmärkt, onekligt, att en mängd, säkert de fleste, åtminstone civile embetsmäns löner under de sednare decennierna mycket förbättrats, och om man kunde öfverse idustriilkarenas kassaböcker, så skulle de troligen för många — jag säger visst icke för alla — visa ungefär samma resultat af en större vinst på rörelsen, till siffran nemligen, än förut. Jemför man varupriserna nu och för några 30 å 40 år sedan, så skall det befinnas, alt de, i proportion mot penningevärdet, åtminstone icke äro högre på alla ätliga varor, ja, att de äro betydligt lägre på vissa, t. ex. jordfrukter och grönsaker, att för kolonialvaror äro de nära femtio procent lägre, och för mahognyarbeten och allt som ingår i fruntimmerstoiletten, öfver hufvud hundra procent ringare. Äfven den manliga garderobens förnödenheter fås i allmänhet till bättre pris nu mot för 30 år sedan. Häraf skulle då följa, att åtminstone det s. k. bättre folket borde kunna tillåta sig större beqvämlighet, flera lefnadsnjutningar än fordom, och ändå befinna sig i ett solidare välstånd, än då. Jag lärer icke behöfva fråga någon om detta år fallet. En omätlig korus af röster lärer svara, att förhållandet är alldeles motsatt, att en allmän fattigdom, ett allmänt ekonomiskt betryck är den bedröfliga tsflan af vår tids privata hushållning. Om skälet dertill icke ligger hvarken i statsmakternas större njugghet eller i handelns och rörelsens förminskning eller i varuprisernas stegring, så lärer det ligga i de ökade behofven, hvilka växt i en oproportionerlig grad mot möjligbeten för deras tillfredsställande. Vår tid täres i: allmänhet af en sjukdom, som heter: begär efter njutningar, och som går hand i hand med en annan: begäret att rikta sig. Man vill hastigt bli rik, för att bastigt få pjuta. Denna sjukdom kan förtjena sin egen afbandling, men hvartill bär icke är stället, emedan den skulle bli alltför vidlyftig. Hiör i Sverige synes man hafva användt paroxysmens yttring cch vilja njuta utan tanka på medel dertill. Denna pjutning är likväl mindre beräknad på egen lust, egen smak än på ostentationen. Det är högmodet, skrytet som hos oss utgör det förherrskande karaktersdraget. : Det gilves ingenting som man mera fruktar, än löjligheten att synas vilja hushåll2, ingen dårskap gifves större än den att spara, ingen skam fruktansvärdare, än att känna det man ej har råd till en utgift. Må ingen tro att i detta påstående ligger någon öfverdrift, någon slags melsnkoli-k pessimism; det är tyvärr den bokstafligaste sanning. Ingenstädes i Europa, så vidt jag varit i tillfälle att observera det, träffas en i proportion till tillgångarna så obetänksam lyx som i Sverige; ingenstädes i förhållande till inkomsterna en sådan mängd af boningsrum, af kläder och ombyten derpå, af rätter och viner, i allmänbet en så liten berälnivg af utgifter och ett så lättsinnigt skapande af behof utöfver verkligheten. En främmande, som ser detta yppiga lefnadssätt, detta slöseri vid alla möjliga tillfällen, skulle ett ögonblick kunna frestas att tro, det Sverige vore ett rikt land, rikare än något annat; men om häan litet närmare -ser sig omkring, om han efterhör tillståndet inom hus, om han betraktar listan: på utsökningsmål och konkurser, om han ser det dagligen tillväxande antalet af förstörda affärer, af vingleri och brott, huru landet botas att bli ett omätligt fattighus, utan annat afbrott än fängelserna och deras befolkning, -å skall han intagas af en känsla, som jag önskar måtte bli endast medlidandets. Om man tror att det ej så skall förefalla fremlingen, så må man endast besöka ett annat land, snart sagdt hvilket som helst, för att öfvertyga sig om sanningen, af hvad jag här yttrat. Man skall då finna, att folket der — och ganska ofta det förmögna. folket, — visar sig på gatorna klädda med en tarflighet, som bär törde synas otrolig, att garderoben der består af ett, högst två; ombyten, att boningsrummen för en familj af medelklassen, inskränker sig till två å tre, och det oftast för en farbilj med vida större inkomster än den, som här bebor sex å åtta; att kalas och kollationer hemma i husen ingenstädes äro på långt när så talrika som här; att bordssilfver och öfrig bordsattiralj, detta döda kapital, som ingenting afkastar, som mången gång hvilar på ett lån mot ränta, hos oss är rikare än annorstädes, ehuru det borde vara inskränktare; att måltiderna i andra län——— 1 21v. -3:!7 ——--2)(1 si oo oo)