Aftonbladet – 8 oktober 1847, sida 3

tro sina ögon. Han såg förbittrad och forskande på den ena efter den andra af sina följeslagare; men ehuru begge syntes i högsta grad förskräckta, tycktes ingendera af dem vara skyldig. Innan ett ord blifvit yttradt af någon, hördes dock en sakta rörelse i skorstenen, och Jack, belastad med alla sina kedjor, nedsteg derifrån. belt lugnt. Utan att röja den minsta lörlägenhet, eller göra den ringaste anmärkning, återtog han med fullkomlig köld sin vanliga plats. Så besynpnerligt! utropade Wild. Hur har hart kunhat få opp hängliset? Det måste vara vårdslöshet af er, Austin!, Vårdslöshet af mig!,upprepade fångknekten, darrande i hvarje led. Jag försäkrar er, herr Wild, att då jag gick härifrån för en timma sedan, var låset riktigt låst. Jag försökte det jelf. Min förvåning är lika stor som er. Men ag kan inte förklara en-sådan händelse. I alla fall, skall ni ansvara derförp, skrek Wild och utbrast i vilda förbannelser. Han är oskyldig,, sade Jack och steg opp. Jag öppnade hänglåset med den här krökta spiken, som jag hittade på gollfvet. Om ni hade kommit tio minuter sednare eller om det inte hade suttit en jernstång i skorstenen, som hindrade mig att komma vidare, så skulle jag inte längre ha varit i ert våld. Ni är djerf i ert tal, svarade Wild. Gå till Jerr. häktet, Austin, och säg åt två af kamraterna att de komma hit med det gröfsta hängås och de tyngsta bandklöfvar som finnas i Newgate. Vi få väl lof att försöka om han kan söra sig fri ännu en gång. Sheppard svarade intet, men ett föraktligt småleende krusade hans läppar. Austin gick att uträtta sitt ärende och återkom straxt derpå med två af de så kallade kamraternan, söm hade läderförkläden på si och stora jernhammare i händerna. Så snart handklöfvarna voro fassmidda omkring fångens handleder, och det nya jättehänglåset påsatt singo kamraterna sin väg. Låt mig vara allena med honom ett ögonlick! sade Jonathan åt Ireton och Austin, varpå äfven de lemnade rummet. — — (Forts.