Aftonbladet – 6 oktober 1847, sida 3

bör man vid beredning af komposter — i hvilka dyjord antages böra ingrediera till minst hälften — genom blandning med någon animal gödsel söka åstadkomma en lindrig värmeutveckling: denna värmeutveckling, ehuru skadlig i en gödselhög som icke innehåller ämnen, hvilka kunna qvarkålla den sig bildande Ammoniaken, är så mycket mer att rekommendera i magra komposter. Synnerligast vigtig blir denna regel vid behandlingen af häst-, och framför allt af får-gödsel, hvilka innehålla elementerna till Ammoniak i större mängd än gödsel efter hornboskap. Man klagar ofta att får, i proportion till fodret, lemna mindre gödsel än andra kreatur; talaren ansåg denna klagan i sjelfva verket ogrundad, vållad af nu påpekade fel, och att vid rätt behandling, skillnaden möjligen kunde vara till fårens fördel. Begagnas nemligen dyjorden tillräckligt, så att den minst trenne gånger i veckan hvarftals inkastas i fårhuset, om man så vill med en tunn betäckning af halm, så uppfångar denna dyjord musten af fåreas torra och våta spillning, samt äfven deras starka ammoniakaliska utdunstning, så att gödselfångsten derefter blifyver öfver all förväntan stor. Ger man åter fåren endast halm till strö, så gå minst trefjerdedelar af gödselns kraft förlorade, och på detta sätt får man skäl att tala om klen gödselfångst. — Då vatten äfven binder (qvarhåller) Ammoniak, och fåroch hästgödsel, i proportion till den efter hornboskap, deraf innehåller så ytterst litet, är det naturligt att de förstnämnde gödselslagen erfordra en större qvantitet än det sistnämde af något ämne, som qvarhåller Ammoniaken. — Den dernäst största skada lider landtbruket af vårdslöshet i fråga om tillgodogörande af kreaturens våta exkrementer. Dessa innehålla vida kraftigare gödningsämnen än de torra; ty alla lösliga salter, hvilka för vextligheten äro mest värdefulla, finnas företrädesvis uti urinen. För att tillgodogöra denna, har talaren, allt efter lokalen, dels dyjord under ladugårdsgolfvet, dels uppfångas urinen genom rännor uti reservoirer, och slås sedan på de magraste komposterna. — Då det hufvudsakligast är vatten som qvarhåller Ammoniaken i den oblandade gödseln, är det ock klart att Ammoniaken försvinner då vattnet bortdunstar. Samma förlust af Ammoniak eger rum då gödselns vattenhalt fryser. Häraf inses lätt huru felaktigt det är att föra gödseln, i synnerhet i oblandadt tillstånd, tidigt på sommaren ut på åkern och utsätta den, utbredd, för de torkande solstrålarne; eller ock att onödigt utbreda och exponera den för den stränga vinterkylan. Brukspatron Hedengren hade visst funnit förmånen af dy, men ock sällan funnit tid att hemköra tillräckliga qvantiteter, äfven der dyförråd finnes inom området för cirkulationen. Med hänsigt på tidsbesparing, hade han funnit halm i större qvantiteter förmånligast och minst kostsam. Begagnar ymnigt halm till strö och tjocka halmbäddar under kreaturen, hvilkas öfre lager ofta ombytas. Gödselhögen genomarbetas en gång, samt för rofror två gånger. På detta sätt förmultnar halmen snart. Gödseln bör nedplöjas, ej, såsom hos allmogen oftast, nedköras med årder. Den bor vara blott lindrigt brunnen. Efter 25 parlass sådan gödsel per tunnland hade talaren erhållit vackra hveteskördar, äfven der åkrarne nyss omlagts i tegar. Dock brukade talaren, efter gödningen och kort före såningen, derjemte påföra 43 tunnor kalk per tunnland. Hade ej får, der ban visserligen ansåge dy tjenligare och bättre till strö. Brukspatron Geyerstam hade ock, i anseende till att dy måste hemtss på mer än !, mils afstånd, funnit halm till strö billigare, då denna erhålles till 1 rdr 24 sk. å 2 rdr per skepp. Hade äfven försökt med ljung, ormbunkar c. De bästa skördar hade talaren fått der han kunnat öfvergöda, så i gödseln och harfva; men måste nu oftast, för vinnande af tid, plöja ned gödseln, der plog alltid är att föredraga för årder. Brukspatron Dugge ansåg halmen i gödsel hufvudsakligast, om ej uteslutande, verka derigenom, att den bidrog att qvarhålla gödselns vattenhalt, enär vattnet äfven binder Ammoniaken. Ansåg halm här allt för dyr i förhållande till sitt ringa gödselvärde. Inspektor Nyberg begagnar till strö och komposter dy, litet sågspån, någon gång bergmossa (som är ytterst förmånlig), toppändar af fårris och löf c. I femte frågan: Är boskapsskötsel här i Nerike verkligen så mycket mindre lönande än åkerbruket, som dess allmänna tillbakasättande kan gifva anledning att förmoda? tyckes meningen vara, att ladugårdsskötselns förfall i synnerhet var en följd af byalagen, och att då en del brister afhjelptes och nya förbättringar antogos, skulle förhållandet blifva helt annorlunda. De öfriga frågorna, såsom angående olika fodervexters mer eller mindre användbarhet och nytta m. m., och dels redan vid allmänna landtbruksmötet diskuterade, dels säkerligen beroende på olika klimatoch naturförhållanden, förbigå vi; och få blott nämna, att, sedan ordföranden uppmanat ledamöterna alt yttra sig om potatessjukan och om den visat sig, flesta meningarne voro, att spår af potatessjukan väl allestädes i länet visat sig, Men ingenstädes så att man deraf har skäl att oroas, och grefve Ad. v. Rosen, som var närvarande, på uppmaning yttrat sig med temlig säkerhet påräkna, att arbetena för jernvägen mellan Örebro och Hult skulle blifva började vid första vårdag,, besågs expositionen af kreatur Mm. M., profplöjning förrättades och prisutdelning verkställdes. va . JERNVÄGARNE. Mejoren grefve A. von Rosen, som nyligen anländt hit från London, har anmodat Redaktionen att meddela följande i Aftonbladet: Återkommen till fäderneslandet, anser jag för en skyldighet att med ett offentligt svar möta de frågor, som öfverallt göras angående den närvarande ställningen af iernvägssaken här i Sverge, och jag