Aftonbladet – 5 oktober 1847, sida 3

Det är bral sade Rachel och gjorde en knyck med sitt vackra bufvud. — Men se honom skall jag, om det också gällde lifvet, mumlade hon för sig sjelf, i det hon gick ut. Herr Kneebone satte sig nu att vänta på sin besynnerliga gästs ankomst. En half timma gick förbi och ingen Jack hördes af. Klädeshandlaren såg på sitt ur. Klockan var elfva. Ännu en lång tid förflöt. Uret rådfrågades på nytt. Klockan var nu en qvart öfver tolf. Kneebone började bli sömnig; ban drog opp sitt ur och tog af Jjusen. Jåg anar, att vår vän har betänkt sig och funnit klokast att inte komma, anmärkte han. Haf bara tålamod ännu en stund, herrel svarade fångvaktaren. Hur befinner ni er der, Skoplagg?, frågade Kneebone. Ni är väl alldeles hopklämd? Nästan så, herre! svarade denne i det han bytte om lige. Men jag hoppas snart få sträcka ut mina lemmar — hal bal Tystl ropade Kneebone. Jag hör något buller utanföre. Nw kommer han., Varningen var knappt utsagd, förrän dörren öppnades och Jack Sheppard visade sig. Han var insvept i en stor reskappa med snören, hvilken han genast vid sitt inträde i rummet kastad2 af sig. Det har redan förut blifvit anmärkt, att Jack hade en öfverdrifven böjelse för grannlåt; och säkert är, att största delen af hans orättmätigt förvärfvade penningar användes till att pryda hans person. Vid närvarande tillfälle tycktes han hafva kostat mer än vanlig uppmärksamhet på sin toalett. Hans klädsel var i högsta grad präktig, och sådan som endast personer af högsta rang plägade bära. Den bestod af en brun, blommig sammetsrock, stickad med silfver; en jacka af hvitt sidensars, likaledes rikt broderad; skor med röda klackar och stora diamantspännen; perlfärgade silkesstrumpor med gyllne kilar; en musslinshalsduk, kantad med äkta brabantska sjetsar; manschetter af samma sort och så långa att de nästan räckte öfver fingerspetsarne, samt en värja med fäste af silfver. Denna klädse!, ehuru öfverdrifvet grann, gaf åt hans spensliga, men full