Aftonbladet – 5 oktober 1847, sida 2

vara 1 besittning. Visserligen har man ofta hört fördömelser öfver ett och annat utslag, som i följd af jurys tande blifvit fäldt; men till fria -samhällens våseä hör också alla felaktigheters blottande och stränga granskning. Men frågar man den enskilde medborgaren, frågar man statsmannen, i ett sådant samhälle, om han önskar juryinrättningen afskaffad, så skall man träffa högst få, hvilka besvara denna fråga jakande. Juryinstitutionen ketraktas i dessa länder, såsom en ibland frihetens stora eröfringar, som intet parti vill mista, emedan den ömsevis beskyddar det ena partiet så väl som det andra, emedan den värnar den svage och är fruktansvärd för den öfvermodige; emedan den utvecklar folkets bästa krafter. Den prisas icke blott af alla partier i sådana stater som England och Frankrike, der folket har känsla för friheten och af erfarenhet känner dess verkan i alla riktningar, utan äfven i sådana samhällen, der folket i andra hänseenden befinner sig i en mindre fri ställning, och der denna institution blifvit införd utrikes ifrån, och egentligen icke står i harmoni ned de öfriga statsinrättningarne samt nyttjas så sparsamt som möjligt. Hvem har ej hört talas om Tyska Rhenprovinsernas ihärdiga strid för bibehållandet af denna institution? Allt har blifvit försökt från preussiska regeringens sida, för att öfverbevisa folket i Rhenländerna om förmånen att förändra deras från Frankrike lånade rättegångssätt; men folket har varit ståndaktigt. Det ligger i juryinrältningen någonting så vördnadsbjudande, man skulle kunna säga heligt, att de som se den på nära håll likasom tjusas och hänföras deraf. Ett särdeles märkvärdigt vedermäle härpå lemnade den af preussiska regeringen utnämnda kommitte, som år 4819 fått uppdrag att granska juryinrättningen och afgifva ett underdånigt betänkande derom. Kommittåen var sammansatt af 5 ledamöter; och bland dem tre utmärkta jurister från Ostpreussen, hvilka voro juryinstitutionens motståndare och hade tillträdt sitt kall med öresats att yttra sig emot den. De undersökte dess verkningar, och efter en ytterst samvetsgrann pröfning afgaf kommitten ens ämmiygt ett betänkande, om utgör en ibland de bästa försvarsskrifter för dsvurnerätten, som någonsin blifvit författad.y Jurydomstolarnes och det ackusaturiska rät.egångssättets fördelar med hänseende på rättvis lagskipning synas följaktligen gifna, cch hvar och en som har tillfälle till jemnförelse mellan detta lagskipningssätt och det irqvisitoriska genom ständiga domare, blir snart öfvertygad derom. Men detta lagskipnipgssätt her ifven en högst välgörande inflytelse i moraliskt och i politiskt hänseende, så väl på de ständiga domare, hvilka i grund sf juryns utlåtande afsäga domslutet, som på de edsvurne sjelfva och på hela folket. I de:ta hänseende erinrar äfven hr Hage, cch med skäl, att om det är vigUgt att opartiska och oberoende män utöfva domarekallet, så är det icke mindre vigtigt att folket, och de som skola underkasta sig comen, hysa förtroende till dem som beslutat den. Ur denna syrpunkt har jurydomstolen ett alldeles afejordt företräde framför domstolar, hvilkas ledamöter äro ständigt desamme. De ord, hvarmed den anklagade i England ännu, efter forntida sed, begär att bli dömd, när ban inställes för de edsvurne: Jag fordrar att dömas af Gud och mitt fädernesland! sakna icke sin djupa betydelse. Till grund för denna fordran ligger förutsättningen att den anklagade sjelf må blifva öfvertygad om att han blir inställd inför redliga och samvetsgranna domare, så att han kan vara beredd att uten kvot underkasta sig deras dom. Och huru skulle han kunna vara annat, när den anklagade sjelf har så stort inlytande på utsofringen af den i hans mål sammanträdande domstolens ledamöter; när dessa män utgå frin folket för att i det enstaka allet fälla domslutet, utan att kunna tänkas på örhand intagna för eller mot någondera parten? Den tilltalade skådar då i sina domare nin, som representera hela folket och som nan till en del sjelf redan har granskat cffentigen. Följden är ock, å en annan sida, att len sakfällelse, som härör från en jurydomstol, röffar missgerningsmannen långt djupare än någon annan dom; ty den anklagade vet här att något tvilvel om fördömelsens rättvisa knappast an framkastas, och att föga medlidande för len dömde är då att hos allmänheten förvänta. Annu säkrare kunna de edsvurne räkna på olkets förtroende i allmänhet till deras rättkaffenhet. Afven om de fälla en orättvis dom, å faller det sällan någon bland allmänheten in tt anse juryn hafva varit hänförd af hat eller Mvilja eller af egennyttiga bevekelsegrunder. Man inser att ledamöterna af de edsvurnas ämnd icke kunna påräkna några ynnestbevis, någon befordran eller annan förmån, genom en rättfärdig dom i ett enstaka mål, med hvilkets afdömande deras domarekall är slutadt; nan vet att de sedan återinträda i sina hvarlagliga förhållanden såsom enskilda np än, och tt minnet af en orättvis dom skulle dit följa lem som en vanfrejd, men icke som ett medel ill fördelar. Man begriper att de möjligen wunnat misstaga sig, om domen var orättvis, nen att de icke kunnat handla orättfärdigt med vett och vija. Denna allmönhetens förtröstan på de dömanles rättskaffenhet förlänar lagskipningen en säcerhet och kraft, af vida större vigt, än om vågra flera fällande domslut kunde uppnås med let andra lagskipningssättet. Regering n inser ;kaså, att när den har en jurydom på åklagarmaktens s da, så böjer sig foltet villigt under agens ord. Så länge den håller sig till lag ch ordning, så länge den förordnar offentligt tal endast då, när verkligt skäl dertill förenn RANN Ett ganska giltigt skäl, svarade fångvaktaren. Tom! ropade Kneebone åt bodgossen; gå nte och lägg er ännu. Jag behöfver er. Tänd yktan. Och om ni får höra något oväsende i