Aftonbladet – 30 september 1847, sida 3

RER RARE jag glömma Jacks stolta hållning vid detta till tälle. Hvilket rop af beundran hördes ej öf ver hela salen, då han visade sig! och buru ädel och lugna han såg ut! Hvar menniska undrade, att ea sådan yngling kunnat utföra s? förunderliga ting. Hans ståndaktighet öfverga! honom ej ett ögonblick, förr än hans gamle mästare, herr Wood, skulle höras. Då ble han litet vek. Och när herr Woods dotter — som det påstås att han för flera år sedan vVarit kär uti — uppträdde som vittne, då sjönk hans mod helt och hållet; han darrade och kunde knappt stå på benen. Stackars flicka hon darrade också och var alldeles ur stånd alt aflägga sitt vittnesmål. När domen afkunnades, fanns intet torrt öga i hela salen. Jo, det fanns, anmärkte Ireton. Jag gissar hvem ni menar, sade Shotbolt ,Herr Wiid? Alideles,, svarade Ireton. Det är märkvärdigt, hvad han har för ett hat till Sheppard. Jag stod bredvid Jack i det ögonblicket och såg med hvad ögon Wild betraktade honom. Det var en furies blick, så gräslig att bloden stockade sig till hjertat på mig. När fången skulle föras tillbaka till häktet, mötte vi Jonathan på gården. Han hejdade oss och tilltalande Jack med hånfull ton, sade han helt kort: Nå! har jag inte hållit ord? — Jo, det har ni,, svarade Sheppard; och jag skall också hålla hvad jag lofvat. Och dermed skiljdes de åt. Är det något som länder till Jonatbans skada, så hoppas jag, att Jack håller ord, mumlade fru Spurling halft för sig sjelf.