Aftonbladet – 30 september 1847, sida 3

ningen (Edsvorneretten), och i den fjerde framlägger han slutligen, efter sina egna åsigter, grunddragen till en rättsorganisation. Huru grundligt han gått till väga i den historiska afdelningen torde man inse på förhand då vi nämna, att han börjar sin granskning med Alhens cch Roms rättstillstånd och rättegångssätt, derifrån öfvergår till de germaniska och skandinaviska folkens i den äldsta tiden; vidare undersöker Karl dan Stores inverkan på lagskipningen ; kuru dejgtomerska och nordiska elementet i l:gskipningen förensde sig; huru lagskipningen vidare u:vecklade sig under medeltiden i Britannien, Skandinavien, på Island; samt sedermera genom :feodalaristokratien, kyrkolagstiftningen och städernas lagskipning; buru lagskipningen var beskaffad under monarkiens kamp med aristokratien, i Frankrike, Tyskland, Danmark, England, och slutligen hvilket inflytande, som Franska Revolutionen utöfvat på lagskipninvgen i allmänhet. Framställningen af de ständiga domsiolarnes inrättning är en fortsättning af den historiska undersökningen, men mera i detalj med. :fseende på afdelningens särskilda föremål. Förf. skildrar här utvecklingen af det nu gällande lagskipningssättet i Danmark, Norrige, Tyskland, Italien, Holland cch Sverige, och öfvervår derifrån till en särskild granskning af de sländiga statsdomrarnes förhållande till vegeringen och den anklagade. Förut var afbandlingen helt och hållet historisk; hör, åter, förekomma några betraktelser, i hvilka författaren så träffande skildrar gen ständiga domaremaktens ställning i vissa kinkiga fall, att man icke lät finner detta ämne nigonstädes så nätt och klart utredt. Vi kunna ej neka oss att här anföra några drag ur denna teckning. I brottmål uppträder merendels staten såsom åklagare. Mellan de två parterna staten och den tilltalade föres rättegången. Mellan dem står domstolen, för att afgöra hvilken som har rätt. Skall domen blifva rättvis, så är det nödvändigt att domaren är lika sjelfständig, lika oberoende, med hänseende till den ena parten som till den andra; och denna nödvändighet är densamma, antingen käranden är en enskild man eller en statens tjensteman, hvilken icke alltid är en för målets utgång ointresserad. Ofta har nämligen åtalet utgått från en embetsmyndighet, som sjelf är part i saken. Detta är det vanliga i politiska mål, hvilka så ofta angå någon direkt eller indirekt kritik öfver verkställande makten, eller förnärmanden emot denna, som sjelf förordnar åtalet; och samma förhållande gäller i frågor om motspänstighet emot verkställand :e tjenstemän. Minsta vacklande, eller afseende på den ena parten, måste här blifva förderfligt. Men huru skall väl oberoende kunna förutsättas hos domare, som regeringen utnämnt? Först måste ihågkommas att den lagskipande myndigheten nästan öfverallt är sammanblandad med den verkställande. Hos oss äro underdemstolarne och polisdomstolarna så väl dömande som förvaltande. I sin sednare egenskap stå de i ett beroende förhållande till högre myndigheter. Men kan man begära att en man, som i den ena egenskapen är underordnad och beroende, skall förblifva fullkomligt oafhängig och sjelfständig i en annan? Eller är det icke ursäktligt och naturligt att de, när de ställas på ett allvarsamt prof, ovilkorligen se förmannen, af hvars ynnest och öfverseende de ofta hafva behof, och att de blifva osjelfständiga redskap i hans hand? Men afsedt härifrån, så ligger det stor fara i sättet, hvarpå domrarne väljas. De tillsättas efter tillstyrkande af myndigheter, hvilka sjelfva, eller genom underordnade tjenstemän, förordna åtalet och åklagaren; domarens och åklagarens värf härflyta sålunda från samma källa. Detta förhållande synes uppenbarligen förkastligt. Väl är det sannt, att domaren vanligen nämnes för lifstid och blott kan afsättas efter dom och ransakning, hyaruti någon borgen för oberoende väl finnes. Men stor är den icke. Redan tacksamheten skapar ett moraliskt beroende; och de väljande kunna fästa sig vid män af kända tänkesätt, män efter deras önskan, samt derigenom vinna stort inflytande i hvarje mål. Härtill kommer, att få domare kunna förutsättas såsom för alltid belåtna med sin plats. Några önska förbättring i sina inkomster, andra att bekläda högre domarebefattningar; några kanske att befordras till administrativa värf; somliga fika efter ordnar och titlar. För att stiga, måste domaren söka de högre myndigheternas ynnest och välvilja. Utan att han sjelf gör sig reda derför, uppstår hos honom en vådlig strid emellan pligten och egenkärleken, mellan känslan för det rätta och för beroendet, och den sednare behåller alltför ofta öfverhanden. Detta måste i synnerhet inträffa under de för samhällena lika vigtiga som kinkiga tidskiften, då det gäller striden emellan äldre och nyare grundsatser; då passionerna äro starkast i rörelse. Just då har man likväl största behofvet af oberoende domare; men under dylika omständigheter är det då svårast att finna dem. Statsmyndigheterna skola stundom anse det närvarandes konserverande för vigtigare, än rättvisans handhafvande i enstaka fall; de kunna frestas att använda allt för att vinna domaren, och denne kan ej alltid stå emot. Sålunda kan ett bedröfligt tillstånd utveckla sig, hvilket genom domstolarnes biträde vinner helgd af laglighet. Ett sådant tillstånd är dock ytterst farligt; emedan godtycket kan uppträda långt tryggare och räcka vida längre, när det döljes af Mm ER AR RER An mn EIN, AEG AR RER VA ar