Aftonbladet – 30 september 1847, sida 3

lagliga former, än när det framträder oformligt och yttrar sig som uppenbart våld. Som administratif embetsman och som polisdomare, kommer underdomaren ofta i ständig beröring och vexelverkan med samma medborgare; han får vänner och ovänner inom sin krets och blir lätt fallen för stränghet emot en, medgörlighet emot en annan. Bland det så kallade sämre folket utmärker han småningom vissa personer, för hvilka han fattar misstanka och ovilja. Dem är han färdig att anse för brottsliga vid alla tillfällen. Men äfven utan dylika hänseenden, måste ständiga domare hafva svårt att förblifva opartiska vid brottmålsransakningar. Den som har känsla för menniskors lidande, måste gripas af ömkan vid anblicken af de beklagansvärda varelser, som så ofta äro mål för åtal i brottmål, dessa värnlösa, öfvergifna, åt hån och förolämpningar likasom hemfallna medlemmar af samhället. Men i allmänhet betraktas de med helt andra ögon af den invande brottmålsransakaren. Det är kanhända ett ibland de svåraste problemer för en domare, att vara en kraftfull, allvarsam vårdare af den lagliga säkerheten, och att tillika hos sig sjelf bevara den äkta humaniteten, den osvikliga rättskänslan, den tillbörliga aktningen för andras personlighet, den sanna jemnvigten i själen. När. brottmålsdomaren har i lång tid sett brottet och dåligheten inför sitt skrank; när han under betraktande af -lifvets nattsidor fått sin känsla sminingom förslöad eller förhärdad; när hän insupit förbittring emot de samhällsklasser, från hvilka missgerningarne vanligast utgå, då får han slutligen ett anlag att i hvar tilltalad se en brottsling. Han fattas af begär att rensa samfundet från dem som oroa och vanära det, och under denna sträfvan glömmer han så lätt rättvisans anspråk. Det är icke blott i vanliga brottmål, com denna fördomsfullhet, denna ensidighet yttrar sig. Under sin kollegiala utbildning har domaren tillegnat sig embetsmannaklassens begrepp, åsigter, interessen, så ofta skiljaktiga, ja stridande, emot de öfriga medborgarnes. Såsom domare fortfar han att tillhöra samma klass. Han skall derföre anse hvarje klander emot en embetsman, som ett angrepp emot hela embetsmannaklassen och med stränghet behandla hvar och en som dertill gör sig saker. I dylika fall är han nära nog part och domare på samma gång. Men oviljan mot dem som klandra embetsmän, skall också lätt sträcka sig till dem som råka i motsägelse med underordnade tjenstemän — polisbetjenter, fångvaktare, vaktposter. Deras vitsord har genom flera länders lagar tilldelats stor vigt. De kunna genom deras egna förklaringar i egen sak sålunda sakfälla den medborgare, som råkar i tvist med dem, och med största lätthet välta skulden för en förnärmelse från sig sjelfva på den obrottslige. Sålunda uppstår ett anhang af råa, obildade, hejdlösa småtyranner, som på mångfaldigt sätt förmå qväsa och oroa andra samhällsmedlemmar. Böjelsen alt upprätthålla tjenstemannaanseendet förleder ofta domare att tillägga dylika menniskors föregifvanden en otillbörlig vigt, och straffa medborgare, hvilkas förseelser äro ingenting mindre än bevisade. Från brottmålsdomstolar utan jury är det inqvisitoriska rättegångssättet oskiljaktigt; endast der jury finnes, kan det ackusatoriska, oblandadt och rent, äga rum. Hr Hage har deriöre funnit nöd:gt att i sammanhang med de förra äfven granska den inqvisitoriska rensskningsmetoden; likasom den ackusatoriska vid beskrifningen öfver rättegång medelst jury; i begge fallen med hänvisning på olikheterna i olika länder. Hvad Sverige angår. så anmärker förf. att det på ett eget vis bibehållit det äldre nordiska rättegångssättet, men med nyare tillsatser: att man hos oss träffar en blandning af offentlighet och mundtligbet, med hemlighet och skriftlighet, vid olika instanser, af ackusatoriskt och inqvisitoriskt ransaknings-ätt, bestämda bevisningsreglor och besvärsrättighet, samt domstolar, hvilkas ledamöter till en del icke äro jurister. Rättegångsformerna hos oss afvika, menar ban, på långt när icke så mycket från våra uråldriga, då en verklig jury bestämde utslaget, som det i Tyskland och Danmark från romerska kyrkolagfarenheten egentligen lånade inqvisitoriska. Men inqvisitionssättet förekommer dock vid våra underdomstolar och i våra poliskamrar såsom det vanliga; dess hufvuddrag — syftet att framkalla egen bekännelse, motsvarande kyrkans anspråk på bigt, — är uttryckligen förutsatt i vår kriminella rättegångsordning; och när hr Hage på nedan anförda sätt beskrifver inqvisitionsförfarardet i Tyskland och Danmark, skall läsaren oftast tycka honom skildra våra svenska förhållanden. Allt beror bär på ransakaren (ninqvirenten). Hänföres han, genom sin ställning, till partiskhet och ensidighet, så råkar den anklagade i ett värnlöst och ömkligt tillstånd. De bestämda bevis, som lagen yrkar, hindra ransakaren att tillbörligen uppfylla sitt kall såsom domare. När lagen säger: dessa och ej andra bevis kunna begagnas för att ådagalägga missgerningenn, så följer af sig sjelf att ransakaren måste med särdeles ifver söka framkalla dessa bevis. Han skall som oftast förbise alldeles, eller uraktlåta hänseendet på andra bevis; och när han tror sig kunna åstadkomma något ibland dem, skall Oo a ha. omr ov Ah oo