Aftonbladet – 30 september 1847, sida 2

Det sednare af dessa vilkor kan, enligt vår öfvertygelse, betraktas såsom en ganska maktpåliggande länk i kedjan af de allmänna undervisningsanstalterna. Man har hittills troligen alltför litet uppehållit sig vid vissa brister, som imedlertid vidlåda dessa ej mindre än elementar-läroverken och som behöfva afhbjelpas. Härmed syfta vi ingalunda på de, vare sig politiska, theologiska eller statsekonomiska åsigter, eller tendenser, som kunna vara mer eller mindre rådande hos lärarne, utan på någonting i sjelfva inrättningens natur och i vissa fall sättet för undervisningens meddelande derstädes. Vi skole söka förklara oss tydligare. Det har många gånger blifvit sagdt och är äfven sjelfklart, att de kunskaper, sum inhemtas vid de allmänna läroverken, egentligen måste, med afseende på ynglingens framtid, betraktas såsom instrumenter eller medel att efter inträdandet i det praktiska lifvet kunna dels erhålla sin utkomst, dels gifva den andliga delen af menniskan en riktning, som sätter henne i stånd att bättre uppfylla sina Pligter såsom medborgare och bidraga till Försynens stora plan af slägtets framskridande i odling och humanitet. Redan ifrån de första skolåren har man tillfälle att observera, det nyttan af barnets skolgång ligger icke blott deri, att barnet lär sig läsa i bok och skrifva, utan i den uppfostrar det i och med detsamma erhåller. Denna uppfostran består dels uti den ständiga öfning af själsförmögenheterna, som undervisningen påkallar; men deis äfven och ännu mer, i det intryck af helsosamma vanor, som i och med detsamma omärkligt bibringas. Då läraren, genom upprepade förklaringar och förhör gjort sig förvissad, att barnet förstår hvad det lärt, så har han om detsamma till en viss grad försett dess förstånd med bestämda begrepp och gjort det bekant med några af logikens elementer. När barnet vid ankomsten till skolan alltid tillhålles att bafva händer och ansigte rentvättade, håret kammadt, och kläderna fria från damm och smuts, huru grofva eller lappade de än i öfrigt må vara, eller är nödsakadt alt passa på tiden punktligt, så förvärfvar det härigenom, utan att sjalf märka det, en vana vid renlighet och noggrannhet. Tvånget att vara tillstädespå klockslaget, att dagligen utföra något visst måttligt pensum, meddelar barnet en kraft, som det aldrig ef sig sjelf skulle erhålla, att kunna regelbundet anstränga sig för att uppfylla vissa bestämda pligter, och skapar dessutom det slags: helsosamma fallenhet, som gör att man känner ett visst obehag då man saknar sysselsättning för något visst ändamål. Nödvändigheten att iakttaga ett visst undseende och vänlighet mot sina lekoch skolkamrater — att afhålla sig frin plumpa och oanständiga uttryck — att vara underkastad den känsla af rättvisa, som alltid gör sig gällande bland ungdomen i en väl skött skola: — allt detta bidrager, om det fortsättes tillräckligt länge, alt utveckla goda och rationella vanor, som framdeles blifva nyttiga i det allmänna. Otaliga tillfällen förekomma ock både i skolrummet och under lekarna, då en förslåndig lärare, som lefver för sin sak, kan upplysa sina lärjunger om de pligter de äro skyldiga sin nästa, och hvilka rältigheter de i stället hafva att påräkna. Detta är verklig uppfostran; det är något som ej kan förvärfvas på några veckor eller månader, eller under vissa ryck med långa mellanskof, utan fordrar flera års daglig skolgång just vid den tiden, då de intellektuella förmögenheterna sjelfmant börja att utveckla sig. Vi kunne tyvärr icke säga, att allt detta vinnes på långt när så, som man kunde önska, vid alla eller måhända ens flertalet af våra elementarläroverk. I synnerhet torde med skäl kunna anmärkas den löslighet och efterlåtenhet, som alltför länge blundat för vissa lemningar på ett och annat ställe af de äldre klassernas öfversitteri emot de yngre, eller den s. ct. penalismen, samt öfverhufvud för näfrätt och personligt våld mot den svagare, hvilket alltid ir ett afgjordt tecken till råhet och brist på iktning för andras rätt, samt äfven i ett och annat af det öfriga samhället ännu qvarstår såom elt stundom återkommande arf efter våra rläders barbari). ) I detta hänseende måste man med ledsnad citera, att efter hvad ofta blifvit oss berättadt, en högst klandervärd plägsed ännu är rådande vid sjelfva krigsakademien; att alla inträdande kadetter, i stället att välkommas med broderlig vänlighet, under vissa af de första veckorna ständigt trakteras med stryk af de äldre kamraterna, endast för nöje skull. Vi hafva äfven hört sägas, att styrelsen nå otällat alrall fö hans 2