Aftonbladet – 30 september 1847, sida 2

skärm eller skiljevägg, som räckte ifrån golfvet till taket och var gjord af tjocka ekplankor sammanfogade med jernbultar och beslagna med grofva spikhufvuden. I denna skiljovägg, bakom hvilken låg en mörk gång, som gick till dödsfångarnes häkte, fanns ungefär fem fot från golfvet anbragt en lucka, som var försedd med långa jerntaggar, hvar och en så tjock som en elefantstand och sex tum mellan hvar. Dessa jerntaggar räckte nästan ända upp till öfra kanten af luckan, så att det knappt var rum för en hand att komma emellan. Här tilläts, såsom redan sagdt är, de till döden dömde fingarne att samtala med sådana bekanta, som icke hade lust eller ej hade råd att betala den afgift, som fordrades för att bli insläppt i sjelfva fångrummet. Näst intill berörde lucka befans i skiljeväggen ett utsprång af tre eller fyra fot, som undangömde den till det inre af fängelset gående dörrn. I andra ändan af vaktrummet var en upphöjning af betydlig vidd och en fots höjd, hvarifrån hela rummet kunde med en enda blick öfverses, undantagandes innersta hörnet bakom förenämnde utsprång. På denna upphöjning stod nu ett bord, omkring hvilket sutto fångvaktarne och deras gäster, plägande sig med den angenämt doftande bål som fången bestod. Några ord torde vara tillräckliga för att teckna dem. De voro allesammans groflemmade, fula karlar, klädde i fångvaktarnes vanliga drägt, med tofvig peruk och snusfärgad rock; alla hade starkt slägttycke af hvarandra. Enda skilnaden mellan Newgates fingvaktare och de andra var, att de förre hade ofantliga nyckelknippor fästade vid sina