Aftonbladet – 30 september 1847, sida 2

ett lyckligare val. Hvem låter ej gerna af Spohis genius hänföra sig till de etheriska rymder, der blott de renaste toner nå hans öra? Hvem låter ej gerna sitt öga omhöljas af den magiska skymning, hvarur han framkallar dessa underbara sagobilder, dessa ridderliga gestalter från längesedan bortflydda tider? Spohrs Scena cantante talar till vår fantasi såsom en hjeltedikt från medeltiden: den har en fri, fantastisk och ändå sammanhängande form, den andas det ljufvaste svärmeri, omvexlande med ridderlig heroism, och det hela liknar en romantisk dröm, sådan en Coucy drömde den under Palwxstinas palmer, om sitt bjertas herrskarinna, om sitt sköna hemland, om kommande bragder till den heliga stadens befrielse. En innerlig förtrolighet röjdes mellan andan hos föredraget och hos det föredragna. Ernst träffade lika lyckligt uttrycket i det längtansfulla recitativet och adagiot, sora i det lifliga durmotivet, de djerfva passagerna, och förstod öfverallt fasthålla den egna idealiska nimbus, som är gjuten kring det hela. På ett och annat ställe, i synnerhet i slutkadensen, har han anbringat försvåranden, ehuru med så fin takt, att de ingenstädes äro störande. Konsertgifvarens öfriga 3:ne nummer voro bravourstycken i den modernare genren, hvarigenom han visade, att han ej heller på detta område var en främling. Hans verldsbekanta Karnevaly eger på papperet föga intresse, men dess anläggning öppnar ett fritt fält för den komiska fantasiens utflygter. Konstnären strödde ock med frikostig hand omkring sig de mest äfventyrliga, men med lätthet utförda konststycken, som imedlertid alltid inneburo något karakteristiskt. Vid dacapot gaf han åter något nytt, som med det föregående endast hade themat gemensamt, och hvari han upptog en melodi ur Figaro, som äfven sedan emellanåt framskymtade. Icke desto mindre måste vi erkänna, att herr Ernst, enligt vår åsigt, icke har sin egentliga styrka i denna genre; hans humor förekom oss mera förvärfvad än naturlig. Fantasien öfver O:hello-melodier och capriccion öfver ett thema ur Pirata (båda af konsertgifvaren) äro, synnerligast den första, i sin väg rätt lyckade kompositioner. Uppställningen har sammanhang och instrumentationen är mera vårdad, än man eljest plägar finna hos kompositioner af denna art; äfven har författaren här och der inlagt rätt behagliga melodiösa partier af eget arbete. Konsertgifvaren besegrade med lättbet och behag de utomordentliga svårigheter, som förekomma, samt visade äfven här, så ofta tillfället medgaf, sin öfverlägsna förmåga i det estetiska föredraget. I sistnämnde hänseende nämna vi i synnerhet Desdemonas sköna romans (Assisa a pie dun salice), den han återgaf med ett uttryck, hvars rörande enfald säkert ej lemnade någon åhörare likgiltig. Aftonens öfriga företeelser voro ganska väl valde. M:ll Ebeling gaf Cherubinis förträffliga aria (aOn så pil cosa son) ur Mozarts Figaro, med den lyckliga musikaliska uppfattning, som plägar utmärka denna sångerska. Man skulle blott kunna anmärka ett par små fioriturer, som, om än ej direkt vanställa, dock på intet sätt försköra kompositionen. Troligen anbringade hon dem också icke af egen ingifvelse. — Alven hörde man en, rätt vacker fyrstämmig Canon (m:llerna Fundin och Ebeling, brr Strandberg och Haglund) af Costa, som sick med ensemble och nyans. Ouvertyrerna till Figaros bröllop och Euryanthe gåfvos före afdelningarne; båda gingo väl, och serskildt böre vi nämna Figaro-ouvertyens, enligt vår tanka ganska lyckligt träffade empo. —U—