Aftonbladet – 30 september 1847, sida 2

EERR ERNSTS KONSERT. Den öfverdrifna omsorg, som i våra daga egnas åt den tekniska virtuositetens utveckling den svindlande höjd, hvartill densamma upp: drifvits, har af mången anselts såsom en or sak till den sanna konstens undanträngande Detta hade måhända ock sin riktighet, så länge mekanismens utbildning ännu var i stigande så linge hvarje ny virtuos af betydenhet ännu uppträdde såsom förkunnare af en ny eröfring på detta fält, och derigenom ådrog sig den undrande allmänhetens biickar. Men sedan inte väsendtligt mera stod på detta fält att vinna frågade allmänheten, som länge med tålamod låtit förevisa sig den konstiga mekanismen, hvad ändamål genom den kunde ernås, hvilken produkt den åsyftade att tillvägabringa? ty vår tid är för mycket praktisk, för att låta en mekanisk apparat, vare sig i slöjd, konst eller vetenskap gälla något väsendtligt för dess eger del, utan ändamål. Frågan var förbryllande för mången virtuos, som derigenom började mörka, att hans enda mål, att vinna rykte och mynt, ej skulle gälla mycket hos den framåtilande tiden, som uti konsten vill ega ett befordringsmedel för mensklighetens andliga kultur. De oerhörda recetterna började aftyna, tomheten i virtuosväsendet meddelade sig åt konsertsalongerna, och de bekymrade lejonen dels utvandrade till Österns ech Nordens barbarer, dels försökte ansluta sig till den reaktion, som nu började inträda. Endast några få konstnärer framskredo med orubbligt lugn på sin bana, hvilka ej ur sigte förlorat konstens höga bestämmelse, hvilka ständigt hyllat sanningen uti skönhetens form och aldrig förvexlat medlet med ändamålet. Nu som förut stodo de lika sjelfständiga på den punkt dit deras snille lyftat dem, vältaliga tolkar af det sköna tonspråket för sin allmänhet, säkra ledstjernor för sina villrådiga medbröder. Äfven Norden har ej saknat konstnärer, inhemska så väl som främmande, af denna ordning. Annu lefva i friskt minne bland oss en Mayers, Bohrers, Leonards, Schuberts firade namn; länge skall man ock minnas Ernst, denne snillrike mästare, som nu gästar vår stad och ännu för få dagar sedan gaf oss de första profven på sin hänförande talang. Ernst är tysk, ej blott till börden, utan ock till skola och artistiskt skaplynne. Hans styl karakteriseras af storartadt allvar och värdighet, genom hvilken en djup, innerlig känsla öfverallt senomskimrar; ofta antar den en elegisk färg, atan att dock sjunka till veklighet. Passionen Iramträder i sin fulla kraft, men alltid med det sanna, ädla uttryck, som utgör ett hufvuddrag i Ernsts spel, och genom det hela går en klarhet, en konseqvens, hvilken framställer hvarje af hans nummer för oss som en fullindad tafla, med djerfva, markerade grunddrag, med elegans och finess i detaljerna. En teknisk färdighet, utbildad till en af blott få uppnådd grad, gifver honom de till exekutionen erforderliga yttre medel vid handen; hans praktkadenser, hans terzoch decimapassager, oktavgångar, dubbeldriller, flageolett m. m. äro tillräckligen förut berömde, för att här särskildt behöfva skildras. Till hufvadnummer hade konsertgifvaren valt ett herrligt konstverk, Spohrs berömda sångscen-konsert, och knappast kunde han träff.t ONE NAN EE INA ASSA