Aftonbladet – 27 september 1847, sida 3

ednares föräldrar bebodda hus. Efter några minuers dröjsmål å nyssbeskrifna ställe, derunder Lunderg skiljde sig från Lustig och fortsatte vandrinen nedåt staden, återförenade sig Wikström med ustig, hvarefter de, åtfötjande hvarandra, öfver tora torget ställde sin kosa framåt Tullportsgatan. inkomne förbi handelsmannen Löfvenmarks hus i örnet af nämnde gata och qvarngränden, påträffales af dem Lundberg, som, åtföljande Hoffman, af wonom inbjöds att taga en sup på traktören Nordtröms närivgsställe, beläget snedt emot qvarngränlen, derunder Lustig och Wikström, på Lundbergs illsägelse, utanför afbidade dennes och Hoffmans itkomst, dervid Lustig och Wikström utaf Lunderg undfägnades med bränvin ur en butelj, som sundberg hade i handen. I anledning af Lundbergs värvid för Hoffman lemnade uppgift, att han, som if Hoffman troddes vara bondeson från Söderby ocker, skulle hafva hästar och åkdon nere vid Ivarnen, dermed han erbjöd sig att skjutsa Hoffman vå hemvägen, förfogade sig samtliga derefter ned i Ivarngränden, der Lundberg af Hoffman begärde tt få låna 42 skillingar, hvilken begäran dock af Hoffman afslogs, äfvensom Lundberg sedermera tillade Lustig och Wikström att förspänna hästarne, it hvilken tillsägelse de äfven låtsade lemna hör: amhet. Då imedlertid Hoffman snart förmärkte sanningslösheten af Lurdbergs uppgift att öga åklor, återvände Hoffman uppföre gränden fram till Pull ortsgatan, hvilken han sedermera följde och fortsatte sin vandring ut genom staden, dervid han på något afstånd följdes af Lundberg, Lustig och Wikström. Anktomne utom staden, hade Lundberg tillsagt de kegge andra, som orden fallit: kom skola vi springa omkull gubben, han har pengar på sig), samt, gående emellan Lustig och Wikström, fattat dem i handen, dervid alla tre gemensamt tagit till fötter och sålunda, med hvarannan förenade, sprungit på Hoffman, som, häraf träffad, genast baklänges omkullfallit. Lundberg hade bärefter kastat sig Öfver Hoffman, hvars armar af Lustig och Wikström, en på hvardera sidan, fasthöllos, och med väld fremtagit hans plånbok, med hvilken Lundberg derpå sprungit framåt vägen och. åtföljd af Lustig och Wikström, sedermera öfver åkrarne begifvit sig förbi Öster Knutby fram till den derifrån tilllandsvägen åt Röksta ledande gata, der de stannat under det att Lundberg emellan dem fördelat de uti sedelboken förvarade penningar, deraf Lustig på sin oppart bekommit elfva rer tgs. Lustig hade derefter återvändt till staden och hos traktören Nordström, der han vexlat tvenne af de tillgripna sedlarne, intagit förtäring, hvaruppå har, utan något vidare dröjsmål! i staden, återgått till sitt arbete vid Görla, der han qvearstannade intilldess han i häkte inmanades. Clof Wikström, lång och smal till vexten, och af en, i förhållande till hans ålder, stark kroppsbyggnad. Han var född 1829; hade ständigt vistats hos föräldrarne, som, churu icke gifte, sambo. Efter slutad undervisning i stadsskolan, hade han några veckor biträdt med arbete hos en snickare och i öfrigt på kortare tider dels åtföljt en kringresande teatertrupp, dels ock med positif kringvandrat å närbelägne landsbygd. Rörande rånet berättade Wikström lika med Lustig, och ådagalade begge likgiltighet samt visade ej tecken till ånger öfver sitt brott. Protokollet innehåller för öfrigt angående Wikström, att hans bildande till sedlighet och nyttig verksamhet varit åsidosatt. Icke hade han satts till arbete, utan, känd för utsväfningar, misstänkts för flerfaldiga tillgrepp, som å staden besökande allmoge blifvit föröfvade. Samma dag rånet timade, hade Hoffman af Lundberg köpt en knif, hvarvid den sednare haft tillfälle se, det Hoffmans plånbok innehöll en icke obetydlig penningsumma. Spiksmedsgesällen Lundberg, född 4825, af spenslig och klen kroppsväxt, han bade arbetat i sitt yrke intill dess vid mästarens död den verkstad, hvarvid Lundberg varit sysselsatt, upphört. Lundberg hade då kommit i saknad af arbetsförtjenst samt hade ämnat återvända till sin hemort Gestrikland, Under vendrivgen till torpet Norrige den 47 November hade Wikström tillsport Lundberg, om denne icke bestämdt visste att Hoffman innehade ett betydligare penningebelopp. Då Lundberg jakade, föreslog Wikström, att de skulle försöka knipå dem,. Lundberg sade sig befara, det försöket kunde misslyckas. Wikström svarade: DBet är icke farligt, sådant bar jag varit med om flere gånger förr. Rörande omständigheterna vid rånet, berättade Lundberg hufvudsakligen lika med de öfrige, samt uppgaf, att han med sin begäran att af Hoffman få låna omnämde 42 skill., haft för afsigt förmå denne att framtaga sedelboken och dervid komma i tillfälle att sjelf eller med biträde af de andre rycka penningarne ur densamma, hvilken plan äfven för medbrottslingarne varit yppad, upder tillsägelse till Lustig, det de icke skulle taga så nära, att icke gubben hade något qvar. Då imedlertid detta förslag misslyckades, hade de utanför Söderbomska krogen träffat vidare aftal, att, för att tillgripa Hoffmans penningar, följa efter denne utom staden. Efter rånet hade Wikström och Lundberg slitits om penningarne. Bland hörde vittnen afgaf hemmarsägaren ÅA. Sandherg från Skenninge följande skriftliga vittnesmål: Tisdagen den 47 sistl. November, kl. omkring 5 om aftonen, under det jag fortsatte min resa till Bro och Wätö ting, mötte mig en okänd person, sedan jag ett litet stycke inkommit på Knutby gärde bär vid Norrtelje; hvarpå den okände frågade mig, om jag då mött några personer, under ömkan att han af tre st. blifvit afröfvåad omkring 40 rdr rgs, medelst kullslagen ssmt båliit för munnen på honom medan gerningen försiggick, och yttrade, att len var Lars Pehrssons son i Norra Merjum af dem, och sedan sprungit sin väg, hvarpå jag såg på honom, så fanns han blodig i arsigtet, frågade jag, slog di sönder är äfven att ni är blodig, men det kunde han ej säga, att det då skedde. Varpå jag frågade honom varifrån han var eller hvar han tänkte då gå, var på han svarade, att han var en afskedade Båtsman ifrån Hålnacka och hette Åppman eller Åffman — och emnade gå till Nånöbyarne, hvarpå jag frågade hur han fått så mycker penningar och var seclar det var: han svarade. at