Aftonbladet – 27 september 1847, sida 3

ill mig! Säg, alt jag kommer straxt ut till honom. Åh, var inte rädd, miss,, yttrade tjenstflickan; jag försäkrar, det är en hederlig herre; han ser inte alls farlig ut. Han är så fin och brlefvad som någon kan vara. Det syns deraf, tillade hon med låg röst, att han gaf mig en spritt ny silfver-riksdaler. Tjufven kommer om nailen, och röfvarhopen bidar utanförn, sade Wood, som hade ett bibelspråk tillreds för hvarje förefallande händelse. Gubevars! så herrn talar!, sade flickan; det här är ingen röfvare, det kan jag försäkra. Om så hade varit, skulle jag ha sett det vid första ögonkastet. Han är snarare lik en lord, än... Medan hon så talade, hördes utanföre steg, som närmade sig; dörren öppnades, och en ung man inträdde oförskräckt i rummet. Den, som sålunda trängde sig in, var snyggt, till och med rikt klädd; han bar en purpurröd guldbroderad ridklädning; ett bredt gehäng, hvaruti en hirschfängare var fästad, hängde öfver hans axel; hans stöflar räckte öfver knäet, och i handen höll han en guldgalonerad hatt. Han steg raskt fram och stannade midt på golfvet, i det han sig sig omkring och fästade slutligen sina mörka uttrycksfulla ögon på Thames Darrell. Hans åsyn väckte hos alla närvarande den högsta bestörtning och förskräckelse. Winifred gaf till ett högt rop. Thames sprang upp och drog till hälften ut sin värja; medan Wood, som tog af sig glasögonen, för att öfvertyga sig alt hans ögon ej bedrogo honom, utropade i en ton cch med en blick, som uttryckte den yttersta förvåning: ,Jack Sheppard! Jack Sheppard ! upprepade tjenstflickan. nÄr det, Jack Sheppard? O min Gud! jag är förlorad! Vi bli mördade allihop. Uff! uffi och mel ett gällt skii rusade hon uti förstugan