Aftonbladet – 25 september 1847, sida 2

unna bannlysa från min säng dessa rysliga spöken — fadren med sitt blödande bröst och irypande hår! modren med sina sammanvridna händer, sina bämdfulla och förebrående blickar! Och skall antalet ännu ytterhgare ökas med deras son! Hvilken fasal Ack, må detta nya brott bli mig besparadt! Likväl, — när jag betänker, — galgen — mitt namn skymfadt — min sköld befläckad af bödeln! — Nej, jag kan ej underkasta mig ett sådant ödel Nej, jag vill tro dets, anmärkte Jonathan, som var temhgen bekant med förändringarna i riddarens lynne, och visste huru han borde behandlas.: bDet är en usel svaghet att bäfva för en nödvändig blodsutgjutelse. Generalen, som ger order om det grufligaste blodbad, sofver ej en smula mindre lugnt för sina offers nattliga klagan; och man skulle begabba honom som en feg stackare, om hän det gjorde. Och är det inte samma sak, om man beröfvar någon lifvet på slagfältet, eller i hans säng, eller på landsvägen? Utom dem jag dödat med egen hand, har jag bragt öfver trettio personer till galgen. Qvarlefvorna af de flesta deribland bar jag förvarade i de här lådorna; men jag kar ej påminna mig, att någonsin min hvila blifvi störd af någon enda ibland dem alla. Sättet hvarpå döden bibringas, gör ingen skilnad. De! är för mig precist lika lätt att befalla mina ja nitscbarer skära balsen af Thames Darrell, so att ge order om Jack Sheppards afrättning.n Då Jonathan yttrade dessa ord, tog Sheppard band af en ofrivillig rörelse efter pistolen. Men låt oss komma till sakenx, fortfor Wild utan medvetande om den fara, hvarför ban sista anmärkning hade blottställt honom; il saken. På samma vilkor, som utverkade e befcielse från Newgate, vill jag rädda er u denna nya fara.n Det villkoret var tredjedelen af min egen dom, anmärkte Trenchard med bitterhet.