Aftonbladet – 25 september 1847, sida 2

med samma ringa tillskott, som lemnas dem-i andra stater, voro alldeles otillräckliga för de ras egen lefnadskostnad i fält och deras familjers underbåll hemma. Skadan af garnisonslifvet uppväger likväl för soldaten, — ja, öfverväger vida den lilla möjliga ekonomiska nyttan alt kunna kommendera honom utan att sådant alltför mycket betungar staten. Han får deraf vanor, som blifva förderfliga för hans framtid, och hans vistande i garnisonsorterna är så menligt både för honom sjelf och orten, att det icke lärer behöfva här närmare utveeklas. Den omständigheten, att hvar 34:de soldat blir en innevånare på. rikets fästningar och straffanstalter, vitsordar det tillräckligt; men äfven denna förtjenar en närmare belysning, hvartill jag längre ned skall komma. Innan jag lemnar kapitlet om befälets knappa lönevilkor, kan jag ej med tystnad förbigå att omnämna något, som bidrager att göra dem ännu otillräckligare. Det är den lyx, den obetänksamma ostentation som införts i officerarnes. lefnadssätt, så ofta de äro samlade i corps, och hvaröfver mången tänkande man med skäl bekymrats. Jag vill härpå anföra ett enda exempel: Fordom var det vanligt, att ingen officer, någon enda förmögen undantagen, under regements-officers-graden, medförde betjent i fålt, lika litet som han hemma hade någon dylik, utan på flottan uttog han sjelf den drängpor tion, som in natura bestods honom, och denna utgjorde för det mesta hans tarfliga lefnadskostnad. Nu bålles på de kronofartyg, som kommenderas till längre expeditioner, ett bord för befälet, som kostar dess medlemmar betydligt. Hvaroch en något äldre officer, som Varit med i det aktiva kriget, torde medgifva att, om något sådant då föreslagits, man skulle avsett det endast för ett dåligt skämt. Tror man verkligen, att den svenske officeren under 1788 eller 1808 årens fälttåg var, efter sin frugala måltid, mindre beredd att göra sin skyldighet, än nutidens krigare? Men af hvilketdera slaget lefnadssätt befann sig hans och det allmännas kassa bäst? Det har mer än en gång väckts fråga om en inskränkning af den stående armåen, och nästan alltid har ett sådant förslag ådragit sin uppbofsman sarkasmer och smädelser, uppeirbara beskyllningar eller bemliga insinuationer för straffbara bevekelsegrunder. Jag tvekar dock icke att blottställa mig för ett likadant äfventyr och jag skulle, om sådant behöfdes, hemta ett nytt mod dertill af den anledning, att en fiende, vida farligare än de främmande bajonetterna, redan står inom våra gränser, att om han ej skall blifva oss öfvermäktig, måste nationens alla krafter samlas till hans bekämpande, att denna fiende, fattigdom och brott, dagligen förstärker sina leder, att faran verkligen är stor och öfverhängande, och att bland de medel, som måste vidtagas till afslående af hans anfall, är en minskning i denna här, som vi nu icke behöfva. Denna minskning är äfven oundgänglig för att en gång i behofvets stund kunna påräkna försvarare, lifvade af den tankan, att de hafva något värdt att försvara, och på det den yttre fienden, i fall vi skulle få någon sådan, i sjelfva denna känslas allmänlighet måtte finna en nog kraftig uppmaning att afstå från sitt företag. Då jag här sammandrager de särskilda ideer, som öfver detta ämne yttrats, kommer jag tilk ungefär följande summariska förslag: Den stående armeen inskränkes till 2000 man kavalleri och 8000 man infanteri, det sednare bestämdt att utgöra en stam för beväringen, dock så, att Uplands, Södermanlands och Westmanlands regementer endast minskas till hälften af sin nuvarande numerär och att särdeles af dessa, men äfven af de öfriga korpserna, en viss styrka, ungefär 800 man infanteri och 200: man kavalleri, beordras att tjenstgöra som garde i Stockholm och der årligen ombytas. Att beväringen exerceras i tvänne klasser, således samma manskap två år å rad och då i förening med regementets stam; att regementerna förvandlas till bataljoner och brigader, hvilkas antal blir 42 eller 44, och hvilkas chefer föra det aktiva befälet och tillsynen öfver de särskilda korpsernas vapenöfningar; att soldatens aflöning icke blir, som nu, i räntepersedlar, utan i penningar till ett lika belopp för hela landet, och att hans kapitulationstid ställes på vissa år; att befälets och underbefälets antal betydligan minskas, men deras löner i ssmma mån förbättras och deras boställen återgifvas dem; att artilleriet ensamt blir på värfvad fot, tillsammans en styrka af ungefär 1000 man, men med så stor aflöning, att dertill kan fås skickliga personer med underbyggnad, i stånd alt instruera den förstärkning från beväringen det erhåller vid ett krig och vid exercismöten; att officerarnes antal äfven här minskas, men deras löner förbättras; att, vid flottan, de stora linieskeppen afskaffas och ersättas af snällseglande, mindre fartyg; att sjöförsvaret hufvudsakligen baseras på skärgårdsflottan; att båtsmanshållet ) helt och hållet afskaffas och er) Man antager vanligtvis, att båtsmannen kostar mindre än soldaten. Åfven jag byste nämnda tro, men då jag rådfrågade markegångstaxorna för år 4846, fann jag, till min förvåning, att båtsmannen för det året kostade mer, eller 55 rdr bko i medeltal; hvaremot soldaten, likaledes i medeltal, endast kostade 34 , rdr. Dess underhåll var nemligen minst i Westernorrland 37 rdr 45 ck och hörvst i Bohuslän 73 rdr sk. Man kan