Aftonbladet – 25 september 1847, sida 2

Hvad som för oss gör denna ännu mer betungande, än förmodligen för någon annan europeisk stat, är dess orimliga organisation. Indelningsverket var för sin tid en genialisk tanka, och skulle, ehuru numera mindre lämpligt, likväl, om det bibehållits i sitt ursprungliga skick, åtminstone medfört den förmån för. landet, att det i befälet ägt en bergad, välbehållen, med landets vigtigaste intresse: jordbrukets, nära införlifvad stam. Nu har stiftelsen förryckts från sitt ändamål och blifvit den besynnerligaste anomali på all embetsmanna-organisation, som förmodligen finnes i något land. Man har tillskapat en oerhörd mängd befäl och underbefäl, fråntagit dem deras boställen och tilldelat dem löner så knappa, att utom regements-cheferna och till någon liten del bataljonscheferna, ingen derpå är bergad, ty de egentliga goda aflöningarna äro föga annat än sinecurer. Man har räknat, att en kapten, sedan han afdragit räntan å ackordsummoan, utskylder och andra afgifter, icke har 600 rdr i behåll. Och detta är den högsta grad mängden af officerare kan hoppas att uppnå; de uppnå den sällan före det 40:de året, efter att först i några år hafva tjenat på expectance, d. v. s. lönlöst, sedan i många år hafva ägt 2350 och 400 rdrs lön, med hvilken de måst hålla sig en dyr, flera gånger förändrad uniform, göra möten och bestrida andra till tjensten hörande befattningar. Hunnen i hamnen, d. v. s. kaptensgraden, har då subalternen kommit i åtnjutande af en lön, som antingen dömer honom till ett oafbrutet celibat, ålägger honom försakelsen af alla lifvets njutningar och för honom framhåller spegeln af ständig torftighet och försakelser, eller förleder honom till skuldsättning och invecklar honom i ekonomiska vidrigheter, eller, i lyckligaste fallet, tvingar honom att förtära sin enskilda förmögenhet utan nytta hvarken för sig eller det allmänna. Detta är den lott, som staten bereder ungefår 1800 af sina medborgare, dessa, som genom sina kunskaper, sin hederskänsla, sina kroppsoch själsförmögenheter med skäl kunna kallas landets blomma, en blomma, som, under andra naturenliga förhållanden, skulle kunnat bära de herrligaste frukter till egen och det helas båtnad, men som nu, när de vid 50 års ålder, trötta och utsläpade, mindre af tjenstens mödor än af bekymmer, obelåtenhet och otillfredsställda förhoppningar, lemna denna tjenst, måste med smärta säga till sig sjelfva: att deras lefnad varit alldeles ofruktbar, att de ej kunna åt fäderneslandet egna en enda dag af redbar nytta och beredt sig och de sina ingen hugnad af den långa embetsmannabanan. Lika, och om möjligt ännu mer, bedröflig är underbefälets lott, denna tjenstemannaklass, af hvilken, klokt organiserad, armåens tjenstbarhet, disciplin och goda sinnesstämning i så väsendtlig grad bero, och som det allmänna borde vårda på ett helt annat sätt, både genom bättre lönevilkor och bättre utsigter, men som man nu på ett knappt troligt sätt vårdslösar och tillbakahåller i båda hänseendena. Det allmänna har således icke den trösten att det, med de stora uppoffringar det gör för sitt försvarsverk, åtminstone underhåller en bergad, lycklig och belåten embetsoch tjenstemanna-korps, utan en, som, i fall någon af dess medlemmar är det, är det icke till följd af, utan i trots af det allmännas åtgöranden. Går man till manskapet, så finner man väl Indelningsverkets fördelar åtminstone i det närmaste bibehållna för den indelte soldaten; men om man kastar en blick på kostnaderna för dennes underhåll, kommer man till de besynnerligaste förhållanden. Denna kostnad är nemligen helt och hållet olika i olika län, och i några dubbel, till och med tredubbel mot hvad den är i andra. Så t. ex. kostade år 4846 en soldat i Westerbotten, enligt markegångstaxan, 28 rdr; i Wermland 35; i Jemtland 23; i Gefleborgs län 37; i Södermanland 43, men i det bredvid liggande Westmanland 77; i Upsala län 86; i Bohus län 98, och i Stockholms 442 rdr. Man skulle kunna fråga: vore det ej för staten förmånligast att hafva armeen förlagd på de ställen, der den kan underhållas för ett så ojemförligt bättre pris? Mea den minsta bekantskap med indelningsverket svarar härtill, att sådant icke låter sig göra. Men nu vidlåder hela detta verk den ofantliga olägenbeten, att allt hvad det kostar staten i fredstid, ej med en enda skilling kommer henne till godo vid ett krig. I andra länder, der armåen är förlagd i garnisoner och på ständigt rörlig fot, fir hon, vid ett infallande krig, belt enkelt march-order, och kostnaden hlir endast skillnaden emellan dess underhåll bemma eller på en främmande ort, och det tillskott i gage, som bestås befälet. Hos oss deremot är både befäl och manskap vid den indelta armeen under krig och vid hvarje kommendering i fredstid, mötena undantagna, i fullt åtnjutande af alla sina löneförmåner och en helt ny fältstat måste uppgöras för både befäl och manskap, alldeles som om ingen armå förut funnits till, hvilket naturligtvis gör ett krig, äfvensom soldatens användande i fredstid, ojemnförligt dyrare och mera betungande för Sverige, än för andra länder. Med garnisonssoldaten äger väl icke detta förhållande rum, emedan hans dagaflöning hemma upphör under kriget; men för befälet uppstår äfven här en alldeles ny fältstat. Något annat vore ej heller möjligt, emedan, såsom jag Iredan anmärkt, både officerares och underofficerares lönevilkor äro så knappa, att de, äfven