Aftonbladet – 24 september 1847, sida 3

förmåga att utgöra dem, och denna klagan har ofta föranledt våldsamma utbrott af missnöjet. Så t. ex. kunde Frankrike år 1788 blott med möda bära en statsutgift af femhundra millioner, och denna svårighet var den medelbara orsaken till den stora brytningen. Vi hafva i våra d2gar sett det utan särdeles klagan bära den ofantliga tyngden af en budget på 1300 millioner, och i medeltal har den efter Julirevolutionen gått till elfva hundra millioner, således till mer än dubbla beloppet af den tyngd, hvars odräglighet föranledde den första revolutionen. Bland orsakerna till Belgiernas Septemberdagar voro de ofantliga skatterna. De lösryckte sig från Holland och hafva sedan kunnat bära en vida större tyngd, än den öfverklagade. Ungefär likaså förhåller det sig i Europas flesta öfriga stater, England ensamt undantaget, som framvisar det följdvärda exemplet, att de egentliga statsutgifterna, oaktadt folkmängsdens och rikedomens ofantliga tillväxt, likväl föga eller intet ökats på femtio år samt flere tryckande skatter blifvit afskaffade. Det hände ofta under den tid, då konstitutioner ej funnos, och tryckpressen icke utöfvade n5got inflytande, att styrelserna sjelfva förskräcktes öfver de ökade statsbehofven, och för att i någon mån minska dera, pålade sig försakelser och uppoffringar, som de icke vågade fordra af folken. Detta inträffade till och med stundom i sjelfva den flärdfulle och utsväfvande Ludvig XV:s hof. Sedan åter genom represeniationers införande och tryckpressens ökade inflytelse statsmachizeriet erhållit sina säkerhets-vent:ler och man således kunnat erfara hvad folken möjligtvis tåla, bar man gått säkrare tillväga och kunnat påligga dem tyngder, hvartill man förr saknade mod. Styrelserna hafva lika litet som förut pröfvat behof:ens verkliga beskeffenhet, endast möjligheten att få dem tillfredsställda, och folkombuden hafva ej gjort sig reda för helgden af sitt uppdrag, hafva ej ägt hvarken nog förståndsljus stt företaga en dylik pröfning e!ler nog upphöjd vilja och sjelfständighet att drista sätta en gräns för fordringarna. Detta gäller, med undantag af England, för nästan alla andra europeiska stater. Låtom oss se, huruvida det äfven gäller för vår. Hvem har ej hört tal:s om Gustaf HI:s yp: ighet och slöseri, och huru landet suckade uner tyngden deref? Men under hans regering minskades statsutgifterna från år 4772, då de voro 4,661.274 rdr, tll 4788, då de voro 53,748,935, således med nära en fjerdedel, ehuru folkmängden derunder visserligen ökades och två fl.ttor byggdes. Kort före Finska krigets utbroit märkte konungen med bekymmer, att ett deficit uppkommit i statens finanser, och ban befallde då Li!jenerantz att utarbeta ett förslog, icke alt 2f folket begära nya inslag, utan att så minska utgiiterna, att de kunde betäckas af inkomsterna. Denna uppgift härflyter ej från någon hans loftalare, utan den är hemtad ur en frihetsväns, framlidne riddarbusse)reteraren Silfverstolpes offentliga yttrande år 4845 i griftetslet öfver den aflidne fordne finansministern. Redan som kronprins skri ver Gustaf: En sträng bushållning och afsögelsen af nöjenas öfverflödigheter skola sätta mig i stånd att betala mina skulder och att samla en ansenlig summa, som vid tillfålle kan blifva nyttig,. Vid Norrköpings riksdag begärde Gustaf Adolf af ständerna, som då på itta år icke varit till-ammans, ingen högre bevillning än 60,000 rdr, utom hvad som erfordrades för realisationen, och ännu 4809 års stönder fastställde icke riksstaten till högre belopp än 3,434,276 rdr, ehuru alla lifsmedel då betydbLigt stigit i pris och utländska artiklar, kolonialvaror och viner då voro dyrare än nu, följaktligen lefnadskostnaden i sjelfva verket lika dryg som nu. Huru man kunde komma ut härmed, huru staten i al mänhet och dess löntagare särskildt kundes berga sig, förklaras deraf, att lefnadsbehofven då voro mindre. Deremot visar hvarje sedermera sammanträdande riksd:g en förhöjning i statsutgiftern2, hvarom man för 30 eller 60 år sedan icke våsade göra sig en föreställning, och hafva på 55 år ökats från det nyssnämnda beloppet af 3,434,276 till hvad de nu äro, 14,384,790 rdr, den s. k. extra statsregleripgen deri icke inbeäknad, men hvilken torde motsvara den förhöjning i sifferbeloppet, som ägde rum vid 1823 års riksdag, då natura-skaltterna upptogos till sitt verkliga pris. Det här anförda är lika litet sagdt för att upphöja de äldre regeringarne, eller regenternes personlighet, som att nedsätta deras efterrädares. Hvar och en är öfvertygad, att hos de sednare funnits lika Mycken sktning för folkets rätt, lika mycken ömhet för dess bästa, som hos någon föregående; men dels hafva deas omgifningar vågat tillstyrka ökade fordrinsar, som de äldres icke ansågo tänkbara, och lessa fordringar hafva mötts af en allför stor villfarighet hos dem, som skulle pröfva och ve vija eller afslå dem, dels ba de hvarken tasit bebofvens verklighet i det noggranna skärkådande som varit af nöden, dels icke gjort sig reda för budgetens inflytande på folkets iela ställning, icke noggrannt kunnat öfverväga killnaden emellan att en skatt kon utkräfvas, ;ch alt den med lätthet utgår. Det har såle:es, OM jag så får söga, blifvit tonen att be